Sida 366
Sjterbatov, Ivan Andrejevitj
701
Sjisdra-Sjterbatov
var berömdt för sin rikedom på frukt och för sin silkesodling. Efter sasanidernas störtande (641) sökte det beständigt under inhemska kaner häfda sitt oberoende, men afträddes af Persien till Ryssland 1813 och införlifvades med detta rike efter den siste kanens död 1820. Sedan 1859 bildar S. hufvuddelen af kretsen Sjemacha i guvernementet Baku. (J. F- N.)
Sjisdra, stad. Se Z j i s d r a.
Sji'sjkin (tysk transkription Schischkin, fransk Ghichkin), Nikolaj Pavlovitj, rysk diplomat, f. 1830, skötte 1859-68 olika diplomatiska uppdrag på Balkanhalfön, blef envoyé 1875 i Washington, 1880 i Aten och 1884 i Stockholm, där han stannade till 1891. S. å. kallades han till utrikesministern Giers' adjoint, stod i spetsen för utrikesministeriet under dennes sjukdom och efter Lobanovs plötsliga bortgång (1896) samt troddes allmänt skola bli dennes efterträdare, men fick vika för Muravjev. 1897 utnämndes han till led. af riksrådet. (A-d J.)
Sji'sjkin, Ivan Ivanovitj, rysk målare, f. 1831, d. 1898, studerade 1857-61 vid konstakademien i Petersburg, där han 1860 fick stora guldmedaljen. Han studerade i Munchen och Zii-rich till 1866, företog ständiga studieresor i Ryssland och utnämndes 1873 till professor. Han anses som en af Rysslands ypperligaste landskapsmålare. De bästa af hans verk äro införlifvade med Tretia-kovs salleri i Moskva. A-d J.
Sjisjkov [-kå'ff], Aleksandr Semenovitj, rysk statsman, författare, f. 1754, d. 1841, inträdde i sjökrigstjänst och företog 1776 en äfventyrlig treårig expedition irån Kronstadt till Svarta hafvet. Under svensk-ryska sjökriget (1790) kommenderade han fregatten "Nikolaj" i Tjitjagovs eskader. Han blef sedan chef för sjökrigskansliet, vice amiral och medlem af amiralitetskollegiet, men öfver-gick efter Alexander I:s tronbestigning (1801) till litteraturen. Redan 1796 invald i ryska vet. akad., fördjupade han sig i studiet af kyrkoslaviska språket och ställde sig afvogt mot nya rörelser i vitterheten, särskildt Karamzin. Sina gammalmodiga teorier utlade han i skrifterna Razsuzjdenie o starom i novom slogje rossijskago jazyka (1803) och O krasnorjetjii Sv. Pisanja (Om bibelns vältalighet, 1810). 1810 bildade han den litterära föreningen Besieda ljubitelej russkago slova. För sitt fosterländska sinnelag utnämndes han 1812 till statssekreterare e*ter den störtade Speranskij, deltog i tälttåget 1813 och knöt i Prag förbindelse med västslaviska vetenskapsmän. Han blef 1814 president i vet. akademien och var 1824-28 minister för folkupplysningen. Hans samlade verk utkommo 1818-39. A-d J.
Sjisjma'nov (Sismanov), Ivan, bulgarisk litteraturforskare, f. 1862, studerade vid tyska och franska universitet, utnämndes till inspektör för bulgariska skolväsendet, blef 1894 professor i litteraturhistoria vid Sofias universitet och var undervisningsminister 1905-07. Bland hans vetenskapliga studier må nämnas Der Lenorenstoff in der bulgarischen volkspoesie (1894), Nacenki ot rusko vlijanie v bulgarskata kniznina (Det ryska inflytandet på Bulgariens vitterhet, 1899), Znafenie i zaslugi na bratija Miladinovi (1912) och den i "Archiv fiir slavische philologie" (bd 25) offent-
liggjorda undersökningen Gluck und ende einer beriihmten literarischen mystification, Veda slo-vena. Af språkligt värde äro hans studier öfver det bulgariska slang- och tjufspråket, Bélézki za bulgarskite tajni jezici i poslovecki govori (1895). Om den bulgariska folkupplysningen har han inlagt stor förtjänst genom det efter mönster af den svenska föreläsmngsverksamheten af honom bildade Tjitalistjenija sojuz (Bulgariska föreläsningsföreningen). Han redigerade i många år den förträffliga tidskr. "Bulgarski Pregled" och "Sbornik za narodni umotvorenija, nauka i kniznina". A-d J.
Sjitkov, B. M. Se Z jitkov.
Sjitomir, stad Se Z j i t o m i r.
Sji-trädet. Se Schi-trädet.
Sjiva, en trän.kriptionsform för Q i v a (se d. o.).
Sjkipetarer (Skip e tärer). Se A l b a n e-se r.
Sjmerirnka, stad. Se Zjmerinka.
Sjoa, landskap i Abessinien. Se S c h o a.
Sjoa (af fno. sjoba, koka), en 100 km. lång högerbiflod till Gudbrandsdals-Laagen ung. midt i Kristians amt, Norge, kommer från sjön Gjende (se d. o.) i Jotunfjeldene, genomströmmar, upptagande tillflöden från Russvatn (se d. o.) cch Bessvatn, S j o d a l e n (med övre och Nedre Sjodals-v a t n, resp. 5,29 och 2,59 kvkm.) och Hedalen samt faller vid S. järnvägsstation ut i Laagen. S. bildar vattenfallen Sjovasfossen (37 m. högt), Stutt-gangsfossen (29 m.), övre Trosaafossen (42,5 m.), Gravbufossen (13 m.), Nedre Trosaafosserne (resp. 11 och 8,5 m. höga); vid Steinbrofcssen är S. blott l,? m. bred (det s. k. Ridderspranget). S:s nederbördsområde är 1,575 kvkm. K. V. H. odalen. Se Sjoa.
odalsvatn, ö v r e och N e d r e. Se S j o a. of n (isl Sipin), nord. myt., en af asynjorna, om hvilken det säges, att hon bär omsorg om att vända såväl mäns som kvinnors håg till kärlek. Th. W.»
Sjogerstad, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad. 1,805 har. 462 inv. (1915). S. bildar med Rådene ett pastorat i Skara stift, Billings kontrakt.
Sjölien, grund. Se Flintrännan.
Sjona 1. S j o n e n, fjord, närmast n. om Rånen-fjord i Nesne härad, Nordlands amt, Norge, beryktad för österifrån kommande kastvindar, som i stiltje plötsligt kunna bryta löst som en våldsam orkan. K. V. H.
Sjonen. Se S j ön a.
Sjonghelleren 1. Sjongehelleren, riktigare Skjonghelleren, grotta. Se Grotta, sp. 372.
Sjonhem, socken i Gottlands län, Norra häradet. 1,821 har. 359 inv. (1915). S. bildar med Viklau ett pastorat i Visby stift, Medelkontraktet.
Sjonkf jorden. Se F öl d en 2.
Sjosjoner (Shoshoner), indianstam. Se pl. Amerikanska folk till art. Amerika.
Sjott, geogr. Se S c h o 11.
Sjovasfossen. Se Sjoa.
Sjterba'tov [-tåff], Ivan Andrejevitj, furst S., rysk ämbetsman, f. 1696, d. 1761, blef kommerseråd 1722, sändebud till Spanien 1723 och till Konstantinopel 1730, president i Justitiekollegiet
Källa: Project Runeberg ·
