Sida 94
Drömbilder. Poem af Moje
Vid horizonten stiger upp en dimma; den tätnar, vidgas, sprutar lågor ut.
Ur tusen gap de röda blixtar glimma
vid dofva åskors varnande salut.--
Men mot orkanen thronens stöd ej höllo: och thronen föll, och Våld och Mörker föllo ...
Och sol bröt fram, och ljus och frihet föddes, och felket vaknade till egen kraft.
Som agnarne för vinden, så förströddes allt ondt, som monarkin i släptåg haft.
Och tacksamhet ur fria bröst sig svingar till Himlens Gud på bönens ljusa vingar. —
Min dröm var slut. Den kalla verkligheten nppå min panna lade tungt sin hand.
Jag fördes åter in i timligheten, jag åter stod på prosans nakna strand.
Jag vaknade och tänkte: »hvad som hände var blott ett ramladt medeltidselände!
Afoje.
Källa: Project Runeberg ·
