Sida 93
Drömbilder. Poem af Moje
Och fursten satt så stolt och styf i nacken och såg så välbehagligt hnr hans folk, från tiggarn ända npp till ordensfracken, alltmera blef för slafverit en tolk, och han beslöt uti sitt höga sinne, att ha de största kryparne i minne.
Två lögner höllo vakt vid thronens trappa.
De voro thronens oumbärlighet.
Den ena, klädd i veckad sidenkappa, i dopet blifvit nämnd Okunnighet.
Den andra hette Våld och gick i pansar och hade armen stödd mot några lansar.
Och sidenkappan hotade med bålet hvar villomening, hvarje kätteri.
»Det finns — sa sad’ han — blott en väg till målet och den är röjd af statens kleresi.
Det duger ej att med förnuftet blänka och största 9ynd är just den synd att tänka.»
»Rätt så!» — skrek Våldet. — »Fick förnuftet råda, så stode denna thron ej längre qvar.
Och om den föll, så skulle ock vi båda snart nog ha räknat våra sista dar.
Nej, våld och mörker och den granna thronen den boja är, hvari man slår nationen.»
»Och hon mår godt i den!» — sad’ sidenkappan:
»i mörkret skadas ögat ej af ljus.
Vill hopen framåt, må vi då bestrafifa’n, allt frihetssträfvande är blott ett rus, en tom chimér, född i en galnings panna, ett moln, som rör sig, men som ej kan stanna!»
Och Han på thronen nickade god mening och smålog mildt åt sina trogna stöd.
Så jublade de tre i fräck förening och firade i smyg all frihets död.
Men hämnden vakar. Se! med utsträckt glafven han pekar redan åt den öppna grafven.
Källa: Project Runeberg ·
