Sida 35
Till publiken
funnit igen, hennes ordsvall flöt lika ohejdadt som en vårbäck, det svallade till hvar det föll sig, stannade af eller stänkte ett perlskum omkring sig, oöfverlagdt och gladt, ty orden sprungo från ett oskuldsrent och tacksamt hjeirta.
— Torp! Detta var således egendomen — inföll Klothilde.
— Något, som har gjort mig riktigt ledsen, det är att jag hört, att bror din är död; en skickligare barberare-pojke fanns väl inte! — återtog flickan, i det hon tröstande klappade herr Liwenburg på armen.
— Barberarepojken, det var då doktorn! O, min
Gud!
— Käraste, jag har fått ett arf på niohundra riksdaler, och nu så . . . — Den blonda flickan blef röd i an-sigtet som ett drypande blod. Kanske märkte hon nu torst rätt de fremmande damerna omkring sig. — Jag har pratat så många dumheter, är jag rädd, mor sade alltid, att när jag blef riktigt glad, så visste jag inte hvad jag gjorde.
— Det syns som om det vore en ganska intim bekantskap mellan er båda — sade Klothilde hellt gällt och kort.o
— Ah ja, nog känna vi hvarandra, eftersom jag varit Janne Olssons fästmö i öfver sex år!
— Fästmö! — skrek Klothilde och föll raklång ner på gräset. Derpå försäkrade hon, att så snart hon hem-tat sig, så skulle hon rifva ögonen ur dem begge.
Huru det skulle gått med denna syn, vet man icke, men när Klothilde var så pass återställd, att hon kunde begagna naglarne, var herr Liwenburg och den blonda flickan båda totalt försvunna. Om de hängt eller dränkt sig, vet man icke heller med visso, det finns de, som påstå, att det en gång så förhatliga namnet Janne Olsson,
Källa: Project Runeberg ·
