Sida 34
Till publiken
Det hörde visserligen inte till* det ovanliga med strider, ordvexlingar och försoningar mellan det förlofvade paret, men dessa hade dock aldrig förr drifvit herr Liwenburg till den tragiska ytterligheten att se sig om efter någon hållbar spik. Det var också första gången mamsell Klothilde på allvar fruktade att förlora honom. De vårliga fläktarne på Djurgårdsslätten föreföllo derföre alla särdeles behagliga och upplifvande, och man beslöt att slå sig ner i gröngräset vid Framnäs.
— Ack huru herrligt — suckade Klothilde och stödde sitt hufvud mot sin fästmans bröst. — När man ser en sådan harmoni i naturen, så förvånar man sig öfver sina egna stormiga känslor! O, tänk inte mera på mitt oförstånd!
Herr Liwenburg höll just på att lofva detta, då snabba och lätta fotsteg förnams mot sanden.
— Jag har sprungit, så jag trodde andan skulle gå ur halsen, ack, Janne Olsson, det är då du! — ropade en röst och två små solbrända händer hafle fattat om herr Liwenburgs fingrar, medan ett blondt hufvud sjönk ner tätt bredvid Klothildes. Denne rusade häftigt upp.
— Hvad i Herrans namn vill den menniskan — men hon tilläde mera nedlåtande:
— Ack, jungfru lilla, hon misstar sig, herrn här heter ...
— Ja, jag vet, att han inte vill bära sitt gamla bondnamn längre, då han blef gesäll, och det kan jag minsann inte förtänka, han är uog så fin, att han kan heta Lewenborg... du hör, Janne Olsson, hvad jag har lärt mig sedan vi sist träffades . . . ack, en så lång tid!
— Bondnamn? — upprepade mamsell Klothilde.
— Ja, likare var det väl inte, far hans och min bodde torp om torp — flickan log med godt leende, det var s barndomsvännen, som hon talade till och som hon
Källa: Project Runeberg ·
