Sida 33
Till publiken
dö, for att hon ständigt missförstår mig och trampar på mitt lijcrta.
— Klothilde — ropade nu fru Wendelin, tillkallad af den förskräckta pigan, som i en dörrspringa, bakom hvilken lion händelsevis ofta uppehöll sig, åsett det lilla uppträdet mellan de trolofvade och väninnan. — Ja, Klothilde, Liwenburg har rätt, inte i att dö, men deruti, att du oupphörligen missförstår honom, och detta har jag tusen gånger sagt dig! Min kära, lilla flicka! Och, snälle Liwenburg, haf föredrag, hennes hjerta är alltför känsligt! Erkänn, att du haft orätt, Klothilde! Se hon erkänner. .. ack, hon har ett så vekt sinne!
På dessa ord följde omsider en försoningsscen, och Liwenburg, ännu med tåget i hand, sade sig vilja förlåta och glömma, såvida Klothilde inte återupprepade dylika obehagliga uppträden.
— Du måtte väl kunna styra dig tills efter bröllopet!
— hviskade fru Wendelin i hennes öra. — Att du inte eger så pass vett!
— Ja, vänta tills efter bröllopet — tänkte Klothilde och skar tänder, under det hon leende och med en viss kraft fattade hans arm.
— Om du gjort dig något illa, Liwenburg, — hvi-skade hon kort derefter — så hade också jag.. . våra öden äro outplånligt förenade både i himlen och på jorden!
— Nej, det här duger inte — sade fru Wendelin
— jag har riktigt blifvit förstämd! Bina och Klothilde, ni ären väl vänner igen? Se så, det var rätt. Jag känner mig behöfva någon riktig förströelse för att glömma den alteration, jag haft. Hvad sägen ni samt och synnerligen om en liten utflygt till Djurgården.
Utflygten antogs med acklamation.
3
Källa: Project Runeberg ·
