Sida 32
Till publiken
— Om hon inte 9krämt dem med sitt skråpuks-ansigte!
— Jag tror, du vill försöka att taga heder och ära af mig!
— Jag tror, du inte är obenägen att göra mig samma tjenst!
— Mitt hjerta — sade herr Liwenburg och sökte fatta och kyssa sin fästmös hand. — Inte skall du på det der sättet missförstå, att jag intresserar mig för dina vänner, och jag svär, att jag endast tänkte på ditt eget nöje, då jsg bad mamsell Eneqvist. . .
En gång för alla vill jag säga dig, att du låter bli att be och persvadera folk. Jag gör det om det faller mig in! Hvad vore du utan mig! Du har mig att tacka för allt! Ah det är förfärligt, mitt bröst drar sig tillsammans, det blir min död! Hvarföre står du och stirrar på Bina! Ack! — Hon sjönk ner på soffkuddar-ne, reste sig strax med en öfvermensklig ansträngning och försäkrade, att det skulle göra henne en sann tillfredsställelse att en gång rifva ut ögonen på herr Liwenburg, hvarefter hon fullt vanmäktig dignade ner.
— Nej, det här ger jag tusan! Det är mera än en menniska står ut med! — utropade herr Liwenburg och rusade på dörren, ryckte i förbifarten ner ett långt rep, som man hängt tvärs öfver gården och flög som en pil in i vedboden. Här sökte hans ögon efter den största spiken; der var fullt af riktigt präktiga spik, men herr Liwenburg kände sig högst olycklig öfver att finna dem alla sitta för högt eller för lågt.
— Hvar är han? Han skall inte undslippa mig! — ropade Klothilde med sin gällaste diskant utanför vedboddörren, som våldsamt rycktes upp.
— Låt mig vara i fred! — ropade herr Liwenburg, som nu helt oförmodadt fick sigte på en sextumskrok och dervid hakade fast sitt rep. — Jag vill dö! Jag vill
Källa: Project Runeberg ·
