Sida 31
Till publiken
hans väg, eller betänksamt öfvervägande soliditeten hos ett och annat spjellsnöre, under det han med allt större liflighet beskref Amerika som ett förlofvadt land och skaffade sig i största hemlighet: »Vägvisaren för utvandrare» och »Ben lilla Amerikanaren».
Så stodo sakerna, då en vacker dag Klothildes intimaste väninna kom på besök. Familjen Wendelin hade redan börjat tala om lysning och bröllopsdag, hvarföre det var helt naturligt, att den unga fästmön började bli betänkt på brudtärnor och likaså naturligt, att hon skulle föreslå sin egen Bina att bli en af dem.
— Bet är roligt för Klothilde att ega en verklig vän — sade herr Liwenburg och stod med ryggen elegant stödd mot kakelugnen — och mamsell Eneqvist får lofva att inte öfverge henne, då hon blir gift!
— Nej, det är naturligt! ■— svarade mamsell Bina och tog sin väninna om lifvet.
— Bet syns som om du också, Liwenburg, tänkte på att sympatisera med henne — sade mamsell Klothilde med ett kort, gällt skratt.
— Jag hoppas det — svarade han med ett tonfall från den gamla ridderliga tiden. — Jag har alltid haft sympatier för damer.
— Bina blir intet otacksamt föremål — återtog Klothilde; — hon har varit pin förälskad i och hemligt förlofvad med tretton fanjunkare, och vår Herre allena vete med huru många andra underofficerare.
— Om mina flammor låta räkna sig — sade mamsell Bina och satte sig rak som ett ljus i sitt soffhörn
— så vet jag någon, som sprungit efter hvarenda karl hon sett och som skulle haft så många kärleksintriger som det är sandkorn i hafvet om . . .
— Om — eftersade Klothilde. Hon framstötte detta snarare som ett gällt skri än som ett ord.
Källa: Project Runeberg ·
