Sida 30
Till publiken
och kastar onödigtvis inte ut öre en gång — sparsamhet är en dygd, det enda jag har att anmärka är, att hon härvidlag kanske är väl dygdig. Ett sådant väsen hon höll, då tjensteflickan i går gifvit åttio öre för smöret. Jag tror, hon kallade henne för tjuf! Och så förgråtna ögon den stackars flickan hade, då hon passade upp vid bordet, och kinderna . . . huru i herrans namn hade de blifvit så röda och svullna! Ah nej, ett sådant tilltag vågar hon, min själ, inte! — Herr Liwenburg drog med en morsk min i sina fadermördare under ett oafvändt stirrande på spjellsnÖret.
När han sednare på dagen kom upp till sin fästmö, kunde han inte låta bli att ta flickans kinder i närmare betraktande.
— Du flyttar inte dina ögon från Fina! Ja, det är dig väl uunadt! — sade mamsell Klothilde med ett gällt skratt. — Och för att du riktigt skall ha en ögonfröjd, så skall jag banka hennes tjocka räfansigte både gult och blått!
— Var lugn, min älskling — sade herr Liwenburg och höll fast hennes motvilliga hand, som han kysste — har jag tittat på flickan, så kan du väl forstå, att det har varit i distraktion. Men jag kan så väl fatta dina känslor. Om någon fölle på det orådet att se på dig, så krossade jag honom! — han slog med en käck min knyt-näfven mot bordet. Mamsell Klothilde kysste honom nu i sin tur och var för tillfället afväpnad.
Den stackars tjenstflickan med sitt förskönade utseende, sina nedkippade skor och sitt okammade hår biet' emellertid for honom en pol, som han med kompassens ihärdighet vände sig efter. Hon var för honom en bild på det äktenskapliga lif, han sjelf en gång skulle föra, en barometer, af hvilken han spådde orkaner och nederbörd för kommande dagar, och han gick kuslig omkring, med intresse betraktande hvarje repstump, som kom i
Källa: Project Runeberg ·
