Sida 3
Till publiken
err Liwenburg var en ung man med mellanblå ögon och brunt, pomaderadt hår. Han var en person, som tog vara på sin yttre menniska, bar elegant skurna rockar och andra onämnbara plagg; att stöflarna voro i proportion till den öfriga klädseln, faller af sig sjelft — han var skoartist. En vanlig dödlig skomakare ansåg herr Liwenburg sig icke, hans yrke var för honom en konst. En verklig konstnär känner sitt värde; herr Liwenburg kände sitt, och han svor inom sig, att ingen hade en sådan snitts på sina klackar som han. Ordet »klackar» kom hans hjerta att slå fortare, hans panna att höja sig, hans mun att småle. En skomakaremästare på Norr hade den lyckan att ha honom till arbetare. — Jag beklagar Gröulund, om jag icke fanns! — sade han ibland till sina vänner. Lyckligtvis för herr Grönlund hade herr Liwenburg inga utsigter att sjelf kunna etablera sig; härtill fordras något mera än två tomma händer och ett par snygga rockar.
Likasom alla skapande förmågor var herr Liwenburg inte utan en viss tankeflygt; den for vida omkring och, utkastande än den ena planen, än den andra, stad nåde han dervid, att ett rikt parti vore bästa sättet, för att spela gubben Grönlund, den knusslaren, ett stort spratt och skapa sig sjelf en trygg framtid. Från denna stund började herr Liwenburg kasta sina blickar på stadens
Källa: Project Runeberg ·
