Sida 4
Till publiken
tärnor, han lät sina moustacher växa och gjorde om söndagarne i gathörnen, helst i skarpskytteuniform, don Juanslika ställningar, och när han kommit någon mö att rodna, gick han hem, hvisslande för sig sjelf. En flicka under en åtta å tiotusen riksmynt gillade han naturligtvis inte, och som han en qväll plötsligen kom att beräkna, det herr Grönlunds enda dotter nog skulle få en hygglig hemgift eller att hennes blifvande man för det minsta skulle bli riktigt hjelpt på fötterna, så skedde ett totalt omslag i hans känslor. — Han började inför henne ett visst ögonspel, som han sjelf icke fann så oäfvet och som hon leende betraktade. Herr Grönlund kallades nu aldrig »knusslare», men alltid »hedersknyf-fel», och bredvid det ärade Grönlundska namnet, som stod präntadt på skomakareskylten, såg han i andanom ett gyllene: & Comp., och när han gick till sängs stönade han fram ett: »o, Amelie, Amelie!» med en Dahlqvists pathos och en Swartz’ känslor. Det var måhända inte första gången han så der framsuckade ett qvinnonamn, och mellan den brunetta bilden af Amelie Grönlund trädde stundom en liten blond qvinnoskepnad, hvilken herr Liwenburg med en hastig axelryckning jagade bort som en ovälkommen påminnelse om en flydd tid, då han varit nog dåraktig att önska sig blott en koja och ett hjerta. För sådana fantasier hade en mera fordrande verklighet totalt kurerat honom, och »kojan», »hjertat» och den »blonda» stego blott som andar ur sina grifter, och med ett litet öfverlägset leende tänkte han på det förflutnas förgänglighet och obestånd, för att endast sysselsätta sig med den innevarande stundens lycka. Ja, herr Liwenburg ansåg sig vid denna tidpunkt verkligen lycklig. Han tillbad Amelie och han arbetade som en slaf på hennes fars verkstad. — Jag skall komponera ett par stöflar, hvars make i elegans ännu ingen skådat! — sade han till sig sjelf en dag, och han höll ord.
Källa: Project Runeberg ·
