Sida 5
Till publiken
Vid detta tillfälle strök herr Grönlund upp sin tupé och stod stum af fortjusniug, fru Grönlund kliade sig på armbågar ne och drog upp ögonbrynen af förvåning, och mamsell Amelie log vackrare än någonsin.
— Gör några sådana par till och jag skall sända • lem på expositionen här, — sade herr Grönlund, sii fort han någorlunda hemtat sig.
— Ack Grönlund, om du blefve prisbelönt! — suckade hans fru.
— Tänk om pappa blefve hofskomakare! — sade dottern.
— Man kan inte veta! — svarade herr Grönlund med armarne i sidorna.
Ingen talade om herr Liwenburg, men firmans ära var ju hans egen och dess glans skulle också kasta sitt sken på & Comp.
— Ar herr Liwenburg adelsman? — frågade Amelie en tid härefter.
— Inte precist — svarade han.
— Men det låter så . . .
— Ja, jag vet inte så rätt, hm, jag har aldrig brytt >nig om folk heter Per eller Pål, men jag minns, att min tar sagt, att en utgrening af vår slägt haft tocke der adelsblod.
Den qvällen sjöng herr Liwenburg, då han gick till Hängs och tänkte på hvilket präktigt påhitt det var, då han bortkastade den gemena ärfda sammansättningen: Janne Olsson och med gesällbrefvet tog det klingande Liwenburgska namnet. I det hela var det dumt, att han inte svarade ett eukelt »ja» på hennes fråga; han visste inte hvarföre han ej så väl som mången annan kunde vara adelsman.
Den natten drömde han mången tjusfull dröm. När morgonen kom fattade han åter sjungande i svinborsten och becktråden, fast besluten att när qvällskuggorna follo
Källa: Project Runeberg ·
