Sida 6
Till publiken
göra ett slag i saken och erbjuda sin hand och sitt hjerta ät den sköna Amelie.
Ändtligen smög han sig på utsatt tid till sina tankars föremål. Han stadnade osedd vid den halföppnade dörren, der ljudet af hans namn, åtföljdt af några skratt-rullader träffade hans öra.
— Jag kan skratta mig förderfvad — hörde han sin ' Amelie utbrista — då jag tänker på denne Liwenburgs stora hufvud och korta ben!
Att stå på högsta tinnarne af hoppets tempel och så hals öfver hufvud ramla ner i verklighetens dy, detta var för mycket för en Liwenburg att lugnt bära. Han visade i dörren sitt bleka ansigte och mamsell Grönlund kunde inte göra något annat än högt skrika till.
— Om hufvudet är stort, mamsell! — ropade han,
— så är det likväl inte utan vett, och jag lemnar i denna qväll herr Grönlund. Han får mig kanske inte så lätt ersatt!
Och hr Liwenburg rusade bort. Kommen hem till sig, slog han sig för bröstet och sträckte sedan ut handen, under det han istadigt betraktade en infam kartnagel på sitt pekfinger och ropade ett par gånger:
— Amelie, Amelie! — Och han tilläde dofvare, allt under det han stirrade på nageln: — Om jag visste, att min död skulle krossa henne! — Derpå fattade han en tjock repstump, som han några ögonblick fundersamt besåg och hvilken han pröfvande ryckte uti, för att sedan långsamt lägga bort.
Herr Liwenburg var en sangvinisk natur, som gerna gick från den ena ytterligheten till den andra. Om han derföre somnade in med en outbildad förtviflan i sitt hjerta, hvilken lik en mara tyngde hans bröst, så vaknade han dock följande morgon, väl utan några ljusa drömmar, men lika sansad som om han aldrig i sin väg hade träffat på någon bedräglig skönhet. Den blick han
Källa: Project Runeberg ·
