Sida 7
Till publiken
kastade i spegeln pröfvade måhända, om väl någon med skäl kunde finna honom ega kroppsliga partier af alltför stora eller små dimensioner, men det leende, som gled öfver hans ansigte, tycktes jaga bort sådana griller. Herr Liwenburg hade alltid funnit och fann sig också nu vara ett skapelsens »lagom», som om det icke hade tjusat en viss ung dam, likväl skulle behaga så många tusende andra. För resten visste han icke hvar han haft sina ögon, då dessa kunnat finna behag i mamsell Grönlunds potatisnäsa, hönsögon och tagelhår. Hon finge nog gå der! Och det skulle just bli roligt att se om gubben, den knusslaren, skulle kunna existera sedan en viss person nu tagit sin hand ifrån honom. Denne hade väl varit spritt befängd, då han sulade de der stöflorna, som nu voro en prydnad på expositionen till evig heder för Grönlundska namnet. Herr Liwenburg kände en hastig frestelse att slå till en af sina bleka, feta kinder, men kanske inseende, att ett sådant tilltag icke skulle förbättra saken, lät han handen sjunka, tryckte hatten på sitt hufvud och begaf sig direkte till Södermalm, der han genast fann en välvillig mästare och en elegant butik. Det var i denna stadsdel, som han efter brytningen med Grönlundska familjen nu nästan uteslutande företog sina operationsplaner mot qvinnofridcn. Den hade inskränkt sig till ströftåg på trottoarerna och en och annan [-skär-mytslin}'-] {+skärmytslin}'+} i gathörnen, utan någon sammandrabbning af allvarsam art, då han en söndagseftermiddag uppe vid bangården stötte tillsammans med ett litet fruntimmer, som bar ett knyte i handen.
— Jesus, att den första menniska jag skulle träffa på var han, Janne Olsson!
Herr Liwenburg sänkte sina svärmande blickar ner till det talande föremålet och fann ett blondt hufvud och ett rundt, rödlätt ansigte, som starkt påminde om den tidpunkt i hans lif, då kojan och hjertat spelade hufvudrolen.
Källa: Project Runeberg ·
