Sida 8
Till publiken
— Är detta Christine?
— Behöfver han fråga det, Janne Olsson I
— Man möter så många ansigten häruppe, som ha tycke med hvarandra, att jag knappt vågade tro mina ögon!
— Det är fyra år sedan vi sågo hvarandra, men fast Janne Olsson är förändrad, om någon är det, så kände jag ändå igen honom! — Flickan drog en suck och såg på honom med oförställd beundran. — Han lof-vade skrifva — återtog hon litet dröjande.
— Den första tiden gjorde jag det också, men . .. ja, vänta bara till Christine riktigt kommit in i Stock-holmslifvet, så ser hon nog, att detta inte har sig så lätt. — Herr Liwenburg skrattade och intog en bredbent ställning, medan hatten, kastad på yttersta toppen af hans hår, slängde hit och dit. Flickan suckade. Han var så elegant, att han riktigt sken; hon vågade knappt se upp till honom.
— Ja, karlarne äro inte stort att tro på!
— Jaså, Christine har gjort sådana rön!
— Att han kan vara så elak, Janne Olsson! Men se här kommer man bärande med min kista. Jag har fått tjenst på Lilla Nygatan N:o 11; min kusin, som varit häruppe i två års tid, har skaffat mig den.
— Jag vill inte uppehålla henne längre, Christine, vi träffas snart! — härvid lyfte herr Liwenburg på hatten med full föresats att undvika Nygatorna, och Christine sökte göra precist en sådan kompliment, som hon hemma sett borgmästarinnan göra och som väl var den minsta ära, hon kunde visa honom. Ack, något hoppfullare än detta möte kunde hon aldrig ha fått! Framtiden hägrade för henne med löften, fulla af guld och gröna skogar och som slutades likt de gamla sagorna: — och
byggde de bo och så lappa de sko! — Ja, huru leende gick inte Christine gatan framåt! Hon hade sagt
Källa: Project Runeberg ·
