Sida 9
Till publiken
sin adress, och han, att de snart skulle träffas! Den mellantid af fyra år, som försvunnit sedan de gråtande skiljts från hvarandra i doktor Kants portgång var glömd; glömdt, ’att han'endast skrifvit två stackars bref det första halfåret — han hade ju sagt hvad som varit skuld till hans tystnad och hon fann det helt naturligt att med ett så välsignadt larm, som det var på Stockholms gator, hvem som helst skulla ha svårt att samla sina tankar, för att sätta dem på papper. Derföre behöfde han ju inte ha glömt henne, hon sjelf hade ju kommit ihåg honom trotts de fyra årens skiljsmessa, ty huru mycket än stillheten i hemorten tillät henne samla sina tankar, så var hon ju inte ens så pass skrifkunnig, att hon kunnat teckna upp sitt fattiga namn, för att sända honom det att ha i minne. Inte heller tyckte hon,* att han främmande och kallt tog emot henne. Han kunde väl inte midt på torget flyga henne om halsen heller. Hvad i herrans namn skulle menniskorna då tänkt, och tala om det kära förgångna, medan herrn med den underligt stående skärmen på mössan gick bredvid och så artigt bar hennes tillhörigheter, det kunde han ju också skick-ligtvis inte. Sedan det märkvärdiga mötet med hennes egen Janne Olsson tyckte Christine, att hvarenda tanke, som halkade genom hennes själ, var idel fröjd. Kommen ner till gathörnet kastade hon en blick tillbaka, just då hennes tankars föremål äfven såg sig om, hvarvid hon gladt vinkade med näsduken, för att i samma sekund föra den till ögonen, der några tårar stulo sig fram från det öf-verfulla och tacksamma hjertat. När herr Liwenburg såg denna fladdrande näsduk, hänförde de gamla minnena honom derhän, att han vinkade med handen och mumlade: — en satans söt tös! Jag kan ge mig hin på, att hon för min skull kommit hit upp! — En känsla af obehag smög sig dock strax på honom. Det var det der fördömda »Janne Olsson», hvars simpelhet generade ho-
Källa: Project Runeberg ·
