Sida 10
Till publiken
nom. Hans obehag förbyttes dock snart till belåtenhet.
— Han skulle undvika Nygatorna och hon aldrig finna reda på '»Janne Olsson» — hvem kände väl honom i herr Liwenburgs eleganta person — och på så sätt skulle en förbindelse, hvilken ju å hans sida ansågs som upplöst, på det aldra beqvämligaste sätt dö bort af sig sjelf. Herr Liwenburg var ingen älskare af andra uppträden än dem han sjelf arrangerade, och erfarenheten hade lärt honom, att qvinnorna voro nervösa varelser, som på det högsta älskade själsskakningar och tragiska scener. — Jag ser på långt håll — tänkte han —, och hon skall vara ferm i benen för att hinna mig.
Med en viss försigtighet återtog derföre herr Liwenburg under de följande fridagarne sina ströftåg på trottoarerna. Det var på en af dem i en skymningsstund, som en bekant underrättade honom, att gubben Grönlunds stöflor vunnit första priset under pågående exposition. Herr Liwenburg hade den tillfredsställelsen att försäkra, det herr Grönlund inte haft så mycket som ett finger med bland de der stöflorna; att han nogsamt visste hvem som komponerat dem; att denne inte hade lust att längre »sätta sitt ljus under ena skäppo»; hvarefter han högtidligt förklarade för hvem som ville höra på ho^om, att det var en viss Liwenburg och inte herr Grönlund som bort prisbelönas. Denna tilldragelse, som herr Liwenburg sade sig ha förutsett, grep honom dock på det djupaste. Att gå och piska upp gubben Grönlund föll honom först in, men då denne aldrig gick ut om qvällarne och hade sex gesäller dagligen på sin verkstad, fann han, att det icke var någon rätt gentlemanna-lik hämnd. Derpå ryckte han några häftiga drag i spjell-snöret och mumlade: — om jag visste, att jag med min död skulle krossa honom! — Troligtvis fann han, att detta medel icke heller skulle ha åsyftad verkan, tv han beslöt slutligen att stilla afvakta händelsernas gång.
Källa: Project Runeberg ·
