Sida 11
Till publiken
— Hvem kan väl göra sådant arbete som jag? Nu skall han, min själ, inte kunna undvara mig! Ingen kan göra maken till mina stöflar! — tänkte han och fann som säkert, att gubben Grönlund skulle skicka något bud, för att hemta honom; men det enda svar han skulle lemna vore ett raskt grepp i budbärarens rockkrage och en hastig skuff mot dörren. Men om herr Grönlund skulle sända sin dotter Amelie? En så diplomatisk spekulation skulle han nog kunna vara tillräckligt knipslug för att utfundera — hvad då? Herr Liwenburg stod just i skjortärmarne i begrepp att gå till sängs, då denna tanke föll honom in. — Hon skall se mitt förakt — tänkte han vidare — om hon efter hvad som förefallit vågar sig hit. — Han ryckte utaf sig halsduken med den oryggligaste föresats att vara obeveklig, ehvad helst hon skulle föreslå, till och med om hon ginge ända derhän att krälande i stoftet göra honom eifc giftermålsanbud. Och med halsduken i hand började han spela öfver scenen då de skulle mötas.
— Mamsell — sade han och slog armarne i kors öfver bröstet — jag har inte den äran att känna er, jag har totalt glömt er bild! Bed er pappa, — som jag i går tänkte prygla upp, men som jag i clag alltför djupt föraktar, för att derhän kunna nedlåta mig, — bed er pappa, mamsell, att han sjelf söker skära till blanklä-dersstöflor utan någon märkbar söm och som se ut att vara hopkomna genom trolleri — jag gör det icke! Det gafs en tid, då jag gjort detta, och ni vet, mamsell, hvem som expositionens första pris egentligen bordt tillfalla; den mannen har svurit att hämnas och att ta lof-ven af gubben Grönlund och har totalt glömt den tid, då han på en vink af er kunnat offra sitt blod och i en mörk stund var nog svag att gå ända derhän! — Han slungade en snara af halsduken och höll den framför sig.
— Men det gick inte så långt, mamsell! Ni ser jag lef-
Källa: Project Runeberg ·
