Sida 12
Till publiken
ver . . . lefver för att förakta er och er familj — ja, ha ha, förakta!
Då herr Liwenburg uttalat detta sista ord började han sjunga och hoppade sjungande i sängen, uttalande ännu en gång: — ja, förakta! — och somnade in under den högsta extas af manlig stolthet och full af de mest förkrossande känslor för familjen Grönlund.
Emellertid hörde herr Liwenburg hvarken af nämnda familj följande dagen, eller följande vecka, eller följande månad, och det började se ut som om Grönlundarne kunde reda sig honom förutan.
Herr Liwenburg hade väl tänkt, att de första upp-finningarne äro genialiska, men att det handtverksmessiga kan efterapa dem, detta hade han aldrig tagit i betraktande. Inte heller tycktes han riktigt ha senterat det gamla ordspråket: »huru skenet bedrager». — Herr Grönlund hade nu fått namn af en ypperlig skomakare. Namnet skapar mannen, och om folk derföre på sin första promenad med hans skodon skulle tappa både sulor och klackar, så vore han likväl samme ypperlige skomakare!
— Herr Liwenburg slängde bort lästén och spottade framför sig. — Ack, han skulle likväl slutligen förödmjuka och förkrossa dem!
— Om jag skulle göra en utrikes resa, till exempel se Paris — tänkte han vidare. — Inte för att jag stort skulle ha något att lära, men man skulle tro det, och detta vore sak samma.
Derpå höjde han sina axlar öfver staten, som kan bekosta en sångare, en målare eller en bildhuggare konstresor — hvad nytta gjorde egentligen en sä dan. Den förutan kunde väl folk nog existera, men han ville se huru man skulle kunna bära sig åt utan skomakare — strängt taget: var han inte på en gång nyttig och artist? På en viss hög ort gynnade man de sköna konsterna — konsten vore blott att göra sig bemärkt på
Källa: Project Runeberg ·
