Sida 13
Till publiken
den höga orten — ett: h o fs kom a k are vore då inte omöjligt framfor Liwenburgska namnet. Men först och främst ett rikt parti. Detta var nu oundgängligare än någonsin.
Det var i dylika spekulationer han en måndags middag stående i portgången till skomakarebutiken fördjupat sig, utan att enligt gammal vana hans blickar förirrade sig under någon kokett hatt eller någon huf-vudduk, då han helt hastigt blef väckt ur sina drömme-rier af en röst, som utropade:
— Herre Gud, Jajme Olsson, jag trodde, du var död, eftersom jag aldrig sett till dig! — Och en blond qvin-novarelse sträckte på en gång leende och tårad sin hand mot honom. Glädjen gjorde, att hon alldeles kände sig vara på den gamla förtroliga foten med honom. Janne ryggade tillbaka med neddragna mungipor.
— Du ser alldeles ut som om du vore fallen från skyn! Men det var då ett riktigt lyckträff, att jag fick se dig. Ack, en sådan stad som Stockholm! Om man inte har reelt gata, nummer och trappor, så finner man ingen hvart.
— Jag har sökt dig, söta Christine, — sade herr Liwenburg, hvars galanta känslor plötsligen fingo öfver-taget, då flickan riktade på honom sina blåglänsande blickar, på en gång fulla af leende gnistor och ett dim-höljdt skimmer. — Jag har sökt dig både i elfvan och i hvartenda hus på båda Nygatorna. . . jag har varit trägen som en myra, men, min själ. . .
— Och du har varit i elfvan med?
— Fyra gånger, min sockernos!
Då har du träffat på frun kanske, för så fort någon söker oss, så säger hon, det finns ingen med det namnet.
— Ja, min själ, det var nog frun, en i hvit mössa och grått. . .
— Nej, hon har svart hår, becksvart, min gosse,
Källa: Project Runeberg ·
