Sida 14
Till publiken
och träffar du på henne, så fråga inte efter mig, utan . . . ja, du kan väl alltid hitta på något. Ack, käre Janne Olsson . . .
— Christine lilla, — afbröt han och mungiporna drogo sig åter nedåt, — kalla mig Liwenburg, jag tog det namnet, då jag blef gesäll.
— Ja, käre Li. . Herre Gud, Janne Olsson, huru var det nu igen?
— Liwenburg!
— Libenborg. . . nej men, Janne Olsson, jag lär mig det aldrig! t
Herr Liwenburg höll på att invända, att det då vore så godt hon inte mera tilltalade honom, men han nöjde sig att med en viss hastighet säga: — kära barn, inte är det namnet så konstigt.
— Jo, inte känner jag dig med det, för mig är och blir du alltid Janne Olsson, det kan du väl förstå. Minns du då vi lekte i höt och du ville kyssa mig? Usch, din stygging! Och så sprang jag undan och såg mig inte före, utan stod på hufvudet utföre rännet! Om inte hölasset just stått under, hade jag väl slagit ihjäl mig. Ja ja, den tiden kommer aldrig mera!
— Man är barn bara en gång!
— Barn? Jag var sexton år och du tjugotvå! Ack, Janne Olsson ...
— Om du håller af mig, Christine, så lägger du bort det der välsignade Janne Olsson! — Herr Liwenburg hade nu rynkat ögonbrynen, men de jemnades strax, då flickan helt bedjande och undfallande såg upp till honom.
— Ja, käre Liben . . . nej, det går inte! Du får inte räkna för noga med mig, jag är ju bara en stackars flicka från landet.
Herr Liwenburg såg ut som ville han ha undseende med henne. — Du blir nog bra, bara du har varit här
Källa: Project Runeberg ·
