Sida 15
Till publiken
en tid. Men jag står nu här och pratar och glömmer alldeles bort huru brådtom jag har. ..
— Ja, jag med! Jaså du arbetar härinne ... När vi nu veta hvar vi ha hvarandra, så skola vi väl någongång träffas? — tilläde hon blygt.
— Det förstås! Jag kommer snart.. . nästa Söndag! Adjö, min gris! — Och herr Liwenburg tryckte hennes små röda fingrar och begaf sig tvärt öfver gården.
Den gamla historien om kojan och hjertat var totalt 8lut. Han kände det, då han vände ryggen till den blonda flickan. Att hon inte glömt honom, var helt naturligt, men att så der uppriktigt säga det och tro det han skulle komma ihåg, hvad han för fyra år sedan pratat i någon tråkig skymningsstund, hvilken enfald och hvilka bondfasoner sedan!
— Jsg skall, min själ, göra mig riktigt q vitt henne!
— tänkte han.
Detta var emellertid lättare tänkt än gjordt, ty nu när hon visste hvar han arbetade, bar det så till, att hon redan påföljande måndag mötte honom, fast ingen kunde vara mera förundrad öfver denna tillfällighet än Christine. Hon klagade genast öfver sin svarthåriga matmor, som på den utsatta söndagen vaktat henne som om hon varit en tjuf och beklagade sin egen Janne Olsson, som inte fått träffa henne. Ja, han var och förblef för henne »Janne Olsson»! — Att med en Liwenburgs framtidsvyer evigt bli påmind om en simpel bondhärkomst, detta var mera än hvad som kunde uthärdas. Kärleken till Christine, som småningom öfvergått till den mest ljumma af vänskapskänslor, gjorde ett väldigt språng öfver till hat, då på hans fråga: — Glömmer du då oupphörligen att jag heter Liwenburg? — hon svarade: — Nej, men gör jag ej,.JaDne Olsson!
Hän sade henne då farväl med en helig ed inom sig, att detta var för evigt, svor öfver sig sjelf och sin blind-
Källa: Project Runeberg ·
