Sida 16
Till publiken
het att en gång ha kunnat fästa sig vid en person med kylknölar på fötterna och en gåshjerna. Och följande dagen hade han lemnat Södermalm, for att finna en fristad på Ladugårdslandet.
I samma hus, der han då började arbeta, fanns äfven en liten fläskhandel, inom hvars disk thronade ett åldrigt par och der stundom, likt ett stjernskott, en dam, deras dotter, visade sig.
Mamsell Klothilde Wendelin bar redan trenne tiotal år och kanske något deröfver på sin välbildade nacke; men ännu hade ingen utsigt yppat sig så att hon kunnat byta ut det aktade och välljudande Wendelinska , namnet mot ett annat, naturligtvis lika välljudande och aktningsvärdt. Hennes mamma kunde inte nog förvåna och glädja sig öfver, att hon ännu fick behålla sin Klothilde. Hennes pappa var också lika förvånad som glad. Hennes tvenne yngre systrar — som i parenthes sagdt vår Herre redan skänkt männer, hvilka kunde försörja dem — sågo ut som frågetecken, då de betraktade syster Klothilde, firade uppmärksamt hennes namnsdagar, men glömde lika uppmärksamt hennes födelsedagar, och hennes trenne ogifta, förhoppningsfulla bröder svuro med trovärdig min, att en sådan flicka som Klothilde finge man leta efter. Måhända tänkte de i sådana ögonblick på hennes näsa, som, för att vara uppriktig, inte var så alldeles formskön och kanske alltför starkt kolorerad, och som mången ansåg icke särdeles pryda sin plats, men derföre kunde nog ingen påstå, att hon utan den skulle varit prydligare.
Mamsell Klothilde, som var en medelpunkt för familjens undran och ömhet, var alltid särdeles väl och elegant klädd. Man gjorde ofta sommartid om sönda-garne utflygter med henne till Djurgårdens slätter och vintertid middagspromenader på Carlarnes torg, och hennes mamma, pappa och syskon brydde henne ofta än öfver att
Källa: Project Runeberg ·
