Sida 17
Till publiken
den ene, än att den andre unge herrn sett på henne med en så underlig min, att de rent inte visste hvad de skulle tänka. Ja, det hände till och med, att två söndagar n rad en herre i tulubb följde efter dem ifrån nyssnämnda torg och fram till Storgatan, der Wendelinerna i små skiljda grupper hade sina hemvist. Den tredje derpfi kommande söndagen gick Klothilde ensam i Jakobs kyrka. Och hvad hände! Knappast var hon stadd på hemvägen, förrän hon upptäckte en viss lamskinstulubb.
Hon kunde inte låta bli att • en och annan gång vända på sitt täcka hufvud. Hvilken oförskämdhet! Herrn i lamskinnet vandrade fortfarande effcer. Klothilde kände sig färdig att dåna öfver en sådan djerfhet och undrade hvad den karlen egentligen ville. På Ladugårdslands-torget mötte hon en af sina svågrar, då hon genast började klaga öfver männens oförskämdhet i allmänhet och visade särskildt herrn i tulubben, som en bland de djerf-vaste ulfvar i fårakläder, hon i sitt lif hade påträffat.
— Herre Gud, lilla Thilda — sade svågern — inte har han velat förolämpa dig, för att han gått samma väg som du! Jag känner honom personligen, han är gift, har sju barn och vill med vett och vilja inte göra en mask förnär. Jaha, ser du, han har sin hökarebutik upp vid Kaptensgatan och att han följt efter dig har varit en ren tillfällighet, derpå kan du vara säker.
Mamsell Klothilde visade sig ytterst glad öfver att hon vidare slapp vara altererad, då hon företog sina promenader, nickade mot sin svåger med ett litet förtjusande leende och försvann i förstugan till sitt hem. Der ringde hon på så, att klocksträngen gick utaf, svor inför den förbluffade pigan, att denna haft något fuffens för sig, eftersom hon låtit henne öfver en halftimma vara uteläst på förstugan, och slutade med att kasta snöret i hufvudet på henne.
2
Källa: Project Runeberg ·
