Sida 18
Till publiken
— Hvad är nu på tok igen? — tänkte denna ock knöt snöret beskedligt fast utån att svara, måhända med en half aning om hvarthän ett sådant tilltag kunde bringa hennes mamsell, ty det var möjligtvis inte första gången den i ett för allt stadda fått hårdare projektiler än ett snöre i hufvudet. Klothilde försvann emellertid inom dörren till sin jungfrubur. Der sökte fru Wendelin upp sin dotter och fann henne gråtande. Ja, hvad stod på? Ack, hon grät öfver predikantens ord samt fann huru rätt han bedömde denna falska och snöda verld. Hennes inamma kysste hennes kind och kallade henne »sin dufva» c*amt försäkrade, att verlden inte öfverallt var så dålig som i Stockholm och talade om huru gerna hon skulle vilja, för att bibringa sin Klothilde en ljusare verlds-uskådning, resa med henne till någon brunns- eller badort, om hon inte vore hindrad af den lilla fläskhandel, hon och hennes man i öfver tretio år hade idkat och hvilken endast på hvilodagarne unnade henne någon hvila, n. b. såvida Wendelinerna ville ha till nödvändiga utgifter för dagligt bröd — detta ville de naturligtvis, och i denna punkt, liksom i många andra, voro de alla temligen ense. Det var detta, som gjorde, att år efter år fru Wendelin stannade i orörd besittning af sin disk och som föranledde Klothilde att i stilla enformighet van-dra i hemmet.
Sedan Klothilde nu torkat sina tårar, satte hon sig denna vackra söndagsmiddag vid sitt fönster. Hennes bruna ögon irrade torra och forskande upp och neråt gatan, tills de slutligen stadnade på trottoaren tvärs öfver. Der stod en ung man med hatt på sitt slätkammade pomaderade hufvud och händerna instuckna i fickorna på den vida öfverrocken. Han var inte för henne en alldeles obekant figur, de sista ijorton dagarne hade hon sett honom en och annan gång vandra förbi sina föflster, än med en notbok under armen, än med en ry-
Källa: Project Runeberg ·
