Sida 19
Till publiken
kande cigarr i munnen, och huru han sett på alla fruntimmer, sedan! Ja hvad företog han sig icke nu? Stod han icke och granskade hvarenda förbidefilerande dam, och så oförskämdt han såg efter deras fötter! Klothilde rodnade, hon kunde inte annat.
Men att en så vacker söndagsmiddag sitta ensam vid sitt fönster blef ledsamt i längden — det var en evighet sedan hon tittat till sin intimaste väninna, den stackars Bina Eneqvist, som legat i en svår halsfluss. Och så fastade Klothilde hatten på sin svarta chignon, svepte paletån omkring sin smärta gestalt, och snart stod också hon nere på gatan. Det var ett ögonblicks verk att skjuta tvärs öfver den och gå in i en sockerbagart-butik — den stackars Bina behöfde nog lite namnam. Alla Klothildas tankar voro naturligtvis sysselsatta med den sjuka väninnan, det var derföre helt ursäktligt, att hon icke aktade på om något eller någon stod i vägen och ett tu tre låg papperspåsen med dess läckra innehåll kringströdt på trottoaren, just framför den nyss observerade unge mannens fötter, som inte haft det vettet att gå ur vägen, men som likväl besatt så pass vett, att han bad om ursäkt och artigt krökte ryggen. Klothilde mottog med en ängels mildhet sin påse, försäkrade att hon ursäktade och vandrade med små nätta steg gatan framåt.
Det dröjde inte länge innan hon begaf sig till sitt hem igen. Redan tidigt på eftermiddagen satt hon åter vid sitt fönster, der hon om igen observerade samme välkammade unge man och som allt framgent höll på att granska hvarenda framskymtande qvinnovarelse. Nu blickade han uppåt, hans Ögon träffade hennes och hatten Hög af med en gentlemannalik hels ning.
— Söta mamma, det är en karl, som har gått så mycket förbi och sett upp, nu helsade han. Kanske mamma känner honom?
Källa: Project Runeberg ·
