Sida 20
Till publiken
— Den i gråa paletån? — frftgade modren, hvars kolossala figur nu lutade sig mot fönsterkarmen, i det hon slog sig ner bredvid dottern.
— Nej, han strax efter!
— Han med stora hufvudet?
— Ah så stort är det väl inte!
— Den der bor här i gården, han arbetar hos skomakaremästare Wassholm.
— En gesäll! — sade Klothilde och höjde sina axlar. Derpå aflägsnade hon sig från fönstret, sjönk ner i ett soffhörn, • der hon fattade en bok och var snart för-djupad i »Söndagsbetraktelser för ungdom».
— Det är en fin karl, som tycks vilja hålla sig uppe — återtog modren. — Carl har gjort hans bekantskap på Lundbecks biljard härom qvällen.
Mamsell Klothilde lyfte inte ögonen från de tryckta raderna, men anmärkte, att bröderna borde afhålla sig från att blanda sig in med slödder.
— Menniskan lär vara riktig adelsman, söta du!
— Adelsman! — Klothilde slöt tillhopa boken. — Går den token ännu förbi?
— Som en gardist på post! Ja ja, Klothilde, mitt hjertebarn, jag vet rent inte hvad jag skall tro.
— Dumheter, en simpel gesäll! Om han skulle våga att höja sina blickar till mig, så skall jag nog lära ho-uom att sänka dem. — Mamsell Klothilde hade återtagit sin plats vid fönstret och fortfor: — Det skall verkligen bli roligt att se huru pass djerf en sådan som han kan vara. Oupphörligt sneglar han hitupp, han inbillar sig kanhända att få göra vår bekantskap. Emellertid hoppas jag, att det inte faller Carl in att draga honom med sig. ^ Jag har ingen håg att bli presenterad för herr skomakaren!
Men huru bittert det än behagade Klothilde att utfalla mot den flanerande unge mannen och huru mycket
Källa: Project Runeberg ·
