Sida 21
Till publiken
hon än undanbad sig hans bekantskap, fogade ödet likväl så, att herr Carl Wendelin en söndagsqväll hade honom i släptåg, i akt och mening att presentera houom för sin familj.
I vederbörlig ordning började Carl: — Herr Liwenburg, min far, mor, syster och bröder!
Omedelbart derpå inbjöd fadren deras gäst på en konjakstoddy, hvarpå modren tog honom hjertligt om hand med förfrågningar om hans föräldrar lefde.
— De äro båda döda — svarade herr Liwenburg, som satt tillbakalutad i sin stol, medan han lät sin ena lackerade stöfvelspets svänga fram och tillbaka.
— Det måtte vara svårt för barn att mista sina föräldrar — sade fru Wendelin.
— Ja, det är minsann inte det bästa — svarade herr Liwenburg. — Yi klinga på, att herrskapet här länge måtte få behålla sina!
Fru Wendelin försäkrade, att detta var mycket uppmärksamt sagdt och framkastade den förmodan, att de saligen döda i lifstiden drifvit något indrägtigt yrke.
— Min far var landtbrukare. Han egde en liten egendom nere i Bohuslän.
Fru Wendelin nickade och såg på Klothilde. — Allt det der var ju ganska comme il faut; men den unga damen tycktes inte märka hennes minspel, utan höll sitt hufvud lutadt öfver sitt broderi, och det enda tecken hon gifvit på, att hon märkt, den främmandes ankomst var, då hon till helsning räckt honom ett finger.
Fru Wendelin yttrade derpå sin förhoppning, att han hade syskon i lifvet.
— Jag har blott haft en bror, som också är död. Han gick bort innan han ännu hade blifvit praktiserande läkare.
— Han studerade således till läkare! — inföll fru
Källa: Project Runeberg ·
