Sida 14
Historien om den hårdkokta kon. Också ett hundraårsminne. Meddeladt af Chicot
denne måtte kunna pröfvas jäfvig eller icke att som domare befatta sig med sakens af görande. Hvarpå Wessman genmälde, att då han vore öfvertygad, »att den som vidkändes saker, sjelf funnit sitt misstag», så af stode han från jäfvet. Men stadsfiskalen högg genast in, att Wessman måtte åläggas att bestämdt uppgifva den åsyftade ledamoten och plikta för denna tillvitelse, såvida han ej kunde leda den i bevis.
Rådman Carl Gustaf Sundqvist — son till bok tryckaren Ernst Sundqvist — omtalade då, att han mellan fyra ögon förebrått Wessman derför att denne genom att försälja en oförsvarlig vara stötte sig med allmänheten. Detta af välmening och vänskap. Han påstod dock nu, att Wessman borde antingen bevisa den gjorda »insimulationen» eller ock ansvara derför enligt lag. Wessman förklarade sig hafva för rådman Sundqvist »ifrån dess barnaår egt en utmärkt vänskap» och ville derför ej göra något jäf gällande. I en skrifvelse tillkännagaf sedan rådman Sundqvist, att han > med yppersta nöje fullgjorde religionens förnämsta pligt, den att förlåta», och återtog sitt åtal.
Ändtligen föll nu magistratens dom, hvilken heller inte är så utan sina kostliga pointer. Der står bland annat: »Och ehuruväl slagtaren Wessman, såväl deraf, att det af honom slagtade kokreatur, under den tid det betat vid Skogmurs fäbodarna, då de öfriga kreaturen sprungit eller kesat, sig på enahanda sätt förhållit, som ock deraf, att ett stycke kött, hvarmed han spisat några på hans vret arbetande personer hvarken till smak eller utseende varit olikt godt och af friskt kreatur bekommet kött; likväl och alldenstund icke utrönas kunnat, antingen kokreaturets springande varit en värkan af bromsar och myggor eller af någon behagligare orsak,
Källa: Project Runeberg ·