Sida 54
Ur Kapten Puffs minnen (med porträtt)
potism, var till följd häraf en väntad sak. Man började nämligen med att upphöja till skyarne hvarje elev, som utgick ur Ekmans skola, och på samma gång nedsänka i dyn sjelfve mästaren. — Med mindre larm hade ett så känsligt sinne som Ekmans kunnat nedstämmas, kanske förtvifia, om icke den skyddsängel, som stod vid hans sida, hade upprätthållit honom, eller såsöm skalden så sannt och skönt sjöng vid hennes graf:
»När han var svag, af striden trött, när konstnärshjertat halft förblödt, då var hon stark, då var hon varm, då stödde hon sin kämpes arm; och Gud allena visste . den strid hon bar i egen barm.»'
Och den som vid sin makas sida smålog åt skram-let, och åter med glädje fattade penseln var
Robert Wilhelm Ekman.
* #
Den 18 Februari 1873 var en lugn tövädersdag. Svaga ljusstrimmor syntes på himmelen. Det låg något allvarligt i detta lugn. -
Nu klingade bjellror, en släde stannade vid min trappa, och innan jag var uppstigen från mitt arbete vid skrifbordet räckte Ekman mig sin varma trofasta hand.
»Hvad blåser det nu för vind?» yttrade jag, »då du, midt på Guds ljusa förmiddag, lemnar ditt staffli och uppenbarar din hyggliga person i tegelsalen?»
»Jag slutade nyss», blef svaret, »den tafla jag
Källa: Project Runeberg ·