Sida 243
Kapitel 8
försvann, och då vi efter en stunds rodd kommo till ett bälte af mycket fördelad drifis, kunde vi knappast se isstyckena, innan vi voro tätt inpå desamma. Bland denna drif-is vistades en mängd hvalrossar och ringsälar, Phoca hispida, som af norrmännen kallas stenkobbe. Denna sälart är på Spetsbergen ej allmän och sågs endast några gånger på norra kusten. Han håller sig om sommaren ständigt bland drif-is och nära vattenytan, der han hemtar sin näring bland mindre kräftor och fiskar, förnämligast af den lilla högnordiska torsken, Merlangus polaris. Vintern åter tillbringar han i fjordarne, i hvilkas is han gör sig hål för lufthemtning. Af alla däggdjur är han det, som blifvit iakttaget på den nordligaste breddgrad, ty Parry såg honom under sin polarexpedition på 82° 45' N. Lat. Det är samma säl, som i Östersjön och dess vikar, ja äfven i Ladoga och andra finska sjöar, utgör föremål för en temligen stor och inbringande jagt, under det han på Spetsbergen för sin ringa storlek mindre värderas, och sättes tillbaka för den stora och feta storkobben eller haferten, Phoca barbata. — Stora skaror hafhästar, måsar, teistar och rotges svärmade mellan isen, de flesta för att hemta föda åt sina nyss kläckta ungar.
Båtarne blefvo af en händelse litet åtskilda, förlorade hvarandra ur sigte och kunde endast med svårighet hålla samma kurs. Genom ropande fingo vi slutligen rätt på hvarandra och voro då tätt under en lodrätt i hafvet stupande bergvägg, som vi omöjligen kunnat urskilja förr, än vi voro blott ett par famnar derifrån. Derefter följde vi troget stranden åt, ända till dess vi kommo till en åt sydvest utskjutande låg klippudde, som nästan uteslutande bestod af hyperit, söndersprängd
Källa: Project Runeberg ·