Sida 346
Kapitel 12
foglar. Först höres från bergets branta, höga afsatser ett ständigt brusande ljud, likt dånet af ett aflägset vattenfall. De olika arternas skilda stämmor blandas till en enda ljudmassa, och ännu kan ögat ej skönja mer än en och annan af stormåsarne, som seglar utåt klippkanten, men snart skymmes af dess skugga. Man nalkas, och larmet blir allt mera döfvande, disharmonien upplöses i sina olika stämmor, man igenkänner alkans knorr, rotges' knirr, men otaliga andra oigenkännliga och förunderliga läten blanda sig deri, framkallade af de olika affekter, som kunna uppstå hos millioner djur, hvilkas lifsverksamhet naturens starkaste drift stegrat till det högsta. Grofva, nästan menskliga stämmor, hesa rop, jemrande läten genljuda från klipporna. Plötsligt skallar ett nytt och främmande ljud, som kommer lyssnaren att spritta till, så hemskt skär det i öronen. Det är fjellräfven, som helsar fogelkolonien med sitt tjut, likt än ett skällande, än ett nödrop. Hvad han än kan mena dermed, — de gamla holländska hvalfångarne tolkade detta skrän såsom djefvulens, hvilken hånlog åt deras förehafvanden, och ansågo det såsom ett omen sinistrum.
Man klättrar upp ett godt stycke på bergsfoten, för att på närmare håll betrakta denna lifvets storartade verkstad. Alkorna bilda massan af kolonien. De sitta tätt packade i langa rader på de otillgängligaste branter; i alla fjellsidans klyftor, på alla afsatser höjer sig bröst invid bröst, och endast klippans yttersta kanter, dit fjellräfven möjligen skulle våga sig, lemnas tomma. Så lära äfven djuren af erfarenheten. Men det ser ut som om på fjellet blott funnos platser för halfva antalet, ty lika oräkneliga äro de som svärma deromkring
Källa: Project Runeberg ·