Sida 391
Kapitel 14
Anser segetum. I båten lågo redan alla i sömn och äfven jag lade mig ned, men vi väcktes snart af vår lapp, Samuel, som varskodde att vi höllo på att blifva instängda af isen, som lossnat från den nordöstra stranden, der den vid vår ankomst i ett bredt bälte omslöt två smärre öar. Vi måste således ro till en annan holme, som vi förut icke besökt, och der folket gjorde eld och kokade, medan Michelsen och jag togo oss en lur. Men äfven här voro vi snart inneslutna af is, som packade sig tätt rundtomkring oss, och vi måste vänta i flera timmar innan den lossnade och dref inåt bayen. Den hade blifvit lösrifven af en stark nordostlig vind, som nu växte till storm. Så snart derföre isen tillät, begynte vi att ro så långt möjligt var under land, för att finna någon hamn, och med ansträngdt arbete nådde vi en sådan, der vi hvilade några timmar tills det blef stillare, då vi rodde tillbaka till vårt fartyg.»
Vi återgå till våra egna färder. I sandstenen på låglandet längs södra stranden träffade Blomstrand ett ej obetydligt stenkolslager, hvilket jemte i sandstenen funna aftryck af blad och andra vextdelar ådagalägger, att en tid funnits af vårt jordklots utveckling, då lummiga skogar, som det synes hufvudsakligen af löfträd liknande våra lönnar, öfverallt täckte dalar och fjellsluttningar, der numera, om de ej helt och hållet fyllas af mäktiga isbäddar, den längs marken krypande tumshöga polarpilen är den enda representanten af de trädartade växtslagen.
Med förbigående af andra utflygter må endast tilläggas några ord rörande omgifningarne af den förut omnämnda mindre fjordarmen, hvarest man befinner sig inom området för den kristalliniska kalken, här
Källa: Project Runeberg ·