Sida 23
V.
M en ehuru Norge sålunda i hög grad försvårat
ställningen för Sverige, fanns dock alltjämt tvenne vägar öppna för vårt folk.
Min vän, Verner v. Heidenstam, har ej längesedan gifvit Sverige det vitsordet: att vi ändå skötte oss väl till slut. Jag nödgas däremot neka att vi förtjänat detta med beröm godkänd; jag vill endast ge ett knappt godkänd. Det vill säga då jag icke jämför vårt folk med de flesta andra, som troligen burit sig sämre åt! Nej, jag menar att ett stolt folk — liksom en stolt människa — måste mätas utan jämförelse med andra, mätas efter måttet af sina ena högsta möjligheter.
Att Sverige ej besvarade 7 juni med krig, berodde till en del däraf att man ej var färdig. Konungen hade, till sin heder, ständigt motsatt sig utarbetandet af en krigsplan mot Norge; hvarken i dessa eller andra afseenden var man således beredd på omedelbar handling. Men ju mer detta blef fallet, dess mer steg krigsifvern inom här som flotta. Att trots detta, trots den från predikstolarna som från pressen pågående upphetsningen, kriget dock uteblef, detta är i främsta rummet en heder för konungen och hela hans hus, som med stort allvar afvisade krigstankarna. Därnäst är det en heder för arbetarna, allmogen och alla öfriga, som uttalade sin mening
