Sida 4
I. Tal vid arbetarkommunens demonstration för freden i Göteborg den 19 juni 1905.
Med tacksamhet mottog jag Arbetarkommunens inbjudning att tala vid detta möte. Ty så fick jag ett osökt tillfälle att — så långt min svaga stämma höres — låta ljuda de ord, som det nu är hvar nordisk kvinnas plikt att uttala: hvarje tanke på krig mellan Sverige och Norge är ett brott. Framför allt ha kvinnorna denna plikt, emedan de under arbetet för sin politiska rösträtt betona: att genom dem högre synpunkter skola afgöra politiken, att genom dem fredens och broderlighetens tankar där skola göra sig gällande. Nordens kvinnor kunna nu bevisa sanningen i denna sin tro på sig själfva genom att — å ömse sidor — föra fridens och försonlighetens talan!
Detta betyder ej, att svenska kvinnor eller män måste intala sig att Norge valt den ädlaste eller ens rakaste vägen för unionens upplösning. Äfven de svenskar, som länge häfdat Norges rätt till denna upplösning, nödgas nu se bort från formen för att endast se till andan i det skedda. Och då blir detta en stark folksjäls myndighetsförklaring, en förklaring uteslutande riktad mot unionen, ej mot det svenska folket själft. Det är nödvändigt att hela vårt folk får denna syn på
