Sida 44
VII.
g 125 att nu sammanfatta påstår jag: vi svenskar ha hvarken rätt eller råd att bortkasta tanken på skandinavismens framtid. Men jag inser att den här ofvan antydda skandinavismen — som ytterst måste leda till Skandinaviens neutralisering — icke blir möjlig förr än alla tre landen genom en verklig demokratisering nått därhän, att de icke söka sin styrka i militarism utan i samarbete mot det tillstånd, som slutligen skall ge Europa de af själfständiga folkpersonligheter slutna folkförbunden. Eller med andra ord den samfolklighet hvarigenom ingen stat skall mista sin egenart och sin frihet, men en hvar vinna ökad styrka i sin själfutveckling, sedan den ej mer behöfver ödsla sina krafter i försvarsåtgärder mot de öfriga. Och må Sverige gripas af den ädla ärelystnaden att i detta afseende bli det ledande landet, ej genom öfverhöghet, men genom högsinne. Må de, som alltjämt grubbla och ondgöras öfver grannlandens fel mot oss, minnas: att det värsta onda, en annans fel kan göra oss är om vi själfva genom dem bli onda, om vår egen själ tar skada genom att stanna i harmens hämmande och ofruktbara tillstånd. Att vår egen folksjäl skall sjunka i fråga om storsinne och adelssinne, detta är den omedelbara fara, som nu hotar oss
