Några tankar om skandinavismens framtid

NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 31

sinnadt Sverige, Sverige vågade ej räkna med det norska folkets bästa egenskaper. Och så gick det mellan de två folken som det går mellan ett par enskilda, när hvardera afgöra sitt handlingssätt efter den synpunkten att felen äro den andras väsentliga väsen *

* En svensk diktare har i tryck, en svensk politiker i bref belyst Sveriges och Norges skilsmässa genom att likna den vid Helmers och Noras! Den senare kunde ju intet dåligt förebrå Helmer och denne ej inse att han öfvade tryck. Sig själf ovetande lärde han Nora att ljuga; förbisåg hennes förstämning, ville att allt skulle vara godt. När han så fann Nora felande, begrep han ej sin egen skuld däri; på samma sätt insåg Nora, som i det sista drömt om »det vidunderlige» — det vill säga en full förståelse — icke heller sin skuld i att förståelsen uteblef. Och så slogs dörren igen med den skräll, som ännu ekar!

Herman Bang, som mig veterligt hyser lika vänliga känslor för Sverige som för Norge, har ej längesedan i tidningen Köbenhavn uttalat den innersta orsaken till 1905 års händelser på följande sätt:

»Det norska folket har varit till det yttersta utpinadt och såradt af unionens tvetydighet och missförstånd. Nationalsinnet har under långa år känt en så djup grämelse, att skilsmässan måste komma såsom en folkets fordran den dag, då en ledare blef funnen.

Sättet och vägen, på hvilka sprängningen sedan verkställdes, kränkte till gengäld Sverige särdeles djupt. Detta kan man förstå. Men hvarje människa, som vill vara rättvis, skall säga, att de lidanden, som det norska folket under många år före unionens upplösning genomgått, väl torde mer än uppväga den kränkning, som tillfogats det svenska folket genom själfva sprängningens plötsliga verkställande och hela karaktär.

Man vill i detta ögonblick i Sverige icke förstå detta. Och man kallar dem, som verkligen inse det, för partiska och för Sveriges fiender. Man må dock innerligt hoppas, att det icke skall dröja alltför länge, innan man öfverallt i Sverige kommer till någon förståelse af alla de händelser i Norge, som tillkommo genom nödvändigheternas tvång —

Det kräfves ännu många dagars besinning och fördragsamhet. Likväl kan jag icke undgå att hysa den förhoppning, att tanken på ett enigt och samarbetande Norden skall vinna seger öfver denna bittra och ingripande kris.»

Eftersom Sveriges demokrater haft endast klander för det norska konungavalet, må här äfven anföras Björnsons ord i ett bref till Herman Bang: »Man har,» skrifver Björnson, »från många håll, äfven från Danmark och Frankrike, riktat förebråelser mot oss, som varit eller äro republikaner, för det vi mottagit och verkat för konungadömet. Man har sagt, att vi svikit idealen och ungdomen, som trott på oss. Men fäderneslandet står öfver statsformen, och när en gång historien kan skrifvas, skall man få veta, att vi handlade så som vi måste handla, om det dyrbaraste, själfva fäderneslandets oafhängighet, skulle förbli bevarad.