Sida 39
VI
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 39
femte, senare strukna, paragraf och — i samband med Skandinaviens neutralisering — fordra dess slutliga uppfyllelse. På hvilka vägar detta en gång skall bli möjligt, hvilka förändringar, som därförinnan måste ha försiggått, kan ingen nu förutsäga. Jag vill här endast betona att denna fråga hör med till frågan om Skandinaviens framtid. *
* Docenten Hallendorff fann sig kallad att — på grund af en half spalts referat af mitt en timmes långa föredrag — bemöta denna påminnelse om Pragerfredens femte artikel. Hvad jag verkligen yttrat var endast det ofvanstående. Det är så mycket egendomligare att just docenten H. i detta fall icke kunde tänka sig någon annan möjlig lösning än vapnens, når han kort därefter (i en artikel om professor Kjelléns bok Stormakterna) med all rätt betonar: att man icke bör utgå från antagandet »att de nutida politiska tendenserna skola bli fixa och normerande äfven hädanefter», och slutar med orden: »Icke ens de undanträngda smånationerna behöfva precis frukta för framtiden, blott de bevara viljan obruten. Under en ny utvecklingsfas, med tillkämpad jämvikt öfver hela världen liksom förr inom Europa, väntar dem måhända en vida drägligare ställning, än det Capriviska ordet (= de stora staterna skola bli allt större) utlofvar.»
Jag vill genom ett själfcitat klargöra min tankegång: »Tack vare den lifliga andliga och materiella samfärdseln, kan den ena nationen numera, ej blott genom vapnens makt, utan äfven genom opinionens, ingripa i den andras angelägenheter. Våldet kan icke lika ostördt som förr gå sin väg fram; nationerna göra allt mer gällande att den allmänmänskliga intressesfären flyttas inom de råmärken, dem nationerna fordom uppdragit för sina egna angelägenheter. Dreyfussaken är ett exempel härpå. Frankrike sökte länge med själfsäkerhet häfda: att denna sak var dess egen omsorg, en fråga hvari Europas inblandning var en oförsynthet. Men Europa har låtit Frankrike känna att frågan om rättfärdighet i detta fall blifvit internationell, blifvit en mänsklighetens angelägenhet. Och än större skäl har Europa att häfda samma ståndpunkt med afseende på Sönderjylland och Finland. Förr eller senare kommer det ögonblick, då ingen regering eller själf härskare skall kunna göra sig likgiltig, döf och stum inför en enhälligt, starkt och värdigt uttalad europeisk folkmening. Också vår röst bör då höras klar.» (Se min skrift Svensk eller storsvensk patriotism? 1899.)
Hvar och en som, likt mig, redan i ungdomen på nära håll fått en inblick i Sönderjydarnas storartade och ihållande kamp för att bevara sitt modersmål och — en gång — kunna återförenas med sitt fädernesland, måste vara genomträngd af vissheten: att
Källa: Project Runeberg ·