Sida 41
VI
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 41
ledes af Preussens nuvarande konung och Ryssland ej fått säker lagfart på västerlandets fri- och rättigheter, så länge måste Sverige, om det vill vårda sina egna högsta värden och förbli sina egna yppersta minnen troget, icke söka sitt stöd vare sig hos Tyskland eller Ryssland. Kanske måste vi rent af invänta såväl Germanias som Slavias förenade stater innan denna sats kan förlora sin giltighet?
Vår bästa trygghet finnes i en växande känsla af att de tre nordiska landen alltjämt äro hvarandra närmast; att inga våra ömsesidiga missgrepp eller misstämningar kunna hindra att Sverige och Norge alltjämt ligga lika »handfast sammanfogade» på sin halfö, att Sundets vågor alltjämt skölja svenska som danska kuster; att således den enas fara blir den andras så länge de behålla hvardera sin plats på Europas karta; att så långt norröna tunga går, förstå vi hvarandra såsom inga andra folk i världen!
För den som djupt känner att skandinavismen, långt ifrån att vara endast »ideal»-politik, tvärtom är den enda sunda »real»-politik, som återstår oss, den enda, som innebär trygghet för vår framtid, är och förblir det en sorg att de båda broderfolken skildes med krigslusten ännu flammande i ögonen! Men lyckligtvis kunna vi nu säga:
Dock striden är förbi. Hvad ondt den vållat Jörgätes bättre än det tänkes på.
Och det är framför allt af nöden att följa den maningen, ifall Sverige slutligen vill lösa den uppgift, hvars sinnebild vi — med de tre kronorna — alltjämt bära i vår sköld: uppgiften att såsom det största landet — landet med de stoltaste och till storhet mest förbindande min-
Källa: Project Runeberg ·