Några tankar om skandinavismens framtid

NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 49

Ses äfven den föreliggande frågan på detta sätt ur framtidens synpunkter, så måste man komma till den slutsats, att just i upplösningen af de nuvarande unionsbanden kan ligga en öfvervägande Jfördel för Sverige, och detta såväl i dess förhållande till Norge som för dess inrikespolitik och jämväl i dess hela ställning utåt till andra folk.

Hvad då först angår förhållandet till Norge, så måste man först fråga sig, hvad unionen inbringat oss och hvad vi haft att vänta af densammas fortsatta upprätthållande. Ingenting annat än split, förödmjukelse och onyttig kraftförbrukning. Den var från början, i det skick den erhöll, ett misstag från svensk sida, och hvad som är byggdt på en vacklande grund kan ej i längden uppehållas. Man behöfver blott genomläsa den kortfattade historiken i den kungl. propositionen för att få en lefvande insikt om unionsförhållandets oändliga ofruktsamhet i det goda och dess synnerliga förmåga att förhindra uppkomsten af samförstånd mellan de båda folken. Det kan ej vara annat än en lättnad för oss att omsider få bort ur världen dessa lika onyttiga som lidelsefulla förhandlingar om Norges rätt och om Sveriges ära och alla andra diskussionsämnen, som följa dem i spåren. Det lyftes därmed en verklig börda från svensk politik, på hvilken det hitintills hvilat såsom en ambitionsuppgift att försvara och upprätthålla detta i flera afseenden ganska misslyckade verk af svensk statskonst.

Å andra sidan ligger det i sakens natur, hvilket nu på många sätt framhäfves äfven af norrmännen själfva, att efter unionsupplösningen bör förr eller senare uppstå en helt annan folkstämning. Därmed är äfven fältet omsider öppet för ett verkligt samförstånd. Det kunde till och med inträffa, att om vi såge oss i stånd att i detta ögonblick bortse från all grämelse och handla i bästa mening manligt gentemot det norska folket, så skulle Sverige kanske redan nu i ett slag eröfra hela detta folks hjärtan, hvilket icke i någon mån lyckats oss under den hundraåriga föreningen.

Häremot framhålles ibland, att om unionen ock inbragt en ständig oenighet, så gaf den oss dock en gemensam utrikesledning och framför allt ett gemensamt försvar. Det erkännes dock nu allmänt, att det ömsesidiga samförståndet är en viktigare angelägenhet och att utan detta skulle de omnämnda förmånerna icke för någondera medföra verklig fördel. Man kan också göra sig den frågan, om vid ett fientligt anfall närmast mot ett af länderna någon pålitlig bjälp kunde tvångsvis påräknas från det andra landet, därest ovänskap: rådde i sinnena. Bör icke snarare ett godt samförstånd och

4. — Key, Några tankar.