Read Runeberg

Den stora franska revolutionen

Originalsida 12
Originalsida 12
Originalsida 12
Originalsida 13
12–13

Sida 12

2. Nationalförsamlingen och Bastiljens fall

12 DEN STORA FRANSKA REVOLUTIONEN.

ståndet, som kunde vilja bli något mer än en lydig bunds- förvant åt konungamakten. Regeringen stannade vid obe- slutsamhetens och svaghetens vanliga halfhet: att välja en medelväg, som ej leder till något mål och tillfredsställer ingen. Den medgaf att tredje ståndets representation skulle blifva dubbelt så stark, men omröstningsfrågan lemnade den tillsvidare olöst. Och ännu den 5 maj, när riksdagen öppnades af konungen och hans ministrar, hade man ej kunnat fatta ett bestämt beslut. Det tredje ståndet upp- manades att ej nu yrka på gemensam omröstning. Man borde unna de privilegierade äran att själfmant afsäga sig sin skattefrihet.

Men så menlösa voro ej längre folkets ombud. De hade fattat sin uppgift långt annorlunda än såsom värktyg åt konungamakten. De hade samlats i den fasta afsikten att omdana hela det franska samhället, afhjälpa de otaliga missförhållanden, som fått samla sig i århundraden, medan folket saknat tillfälle att göra sin röst hörd; de ansågo sig stå inför uppgiften att gifva Frankrike en helt ny för- fattning.

Ofver en månad stred man nu om principen: gemen- sam omröstning eller omröstning efter stånd. Då de högre stånden ej kunde förmås att gifva vika, antogo det tredje ståndets representanter den 17 juni benämningen national- församling och förklarade sig redo att ensamma uppträda och besluta såsom hela folkets representanter, ifall de högre stånden vägrade att deltaga. De representerade i alla fall 24 millioner fransmän, då de andra endast företrädde 4 å 500,000.

Det tredje ståndets beslutsamma steg väckte stort be- kymmer hos konungen och hans rådgifvare. Regeringen måste nu fatta sitt parti, om den ej ville se sig alldeles utanför kretsen af dem som hade inflytande på händelser- nas. gång. Konungens förnämste minister Necker yrkade, att konuagen skulle befalla ståndens förening för allmänna frågor, hvaremot privilegiefrågor skulle behandlas ståndsvis. Detta medelvägsförslag vann ej konungens gillande. Han stod för närvarande under ledning af hofaristokratien, som understöddes af hans drottning, Marie Antoinette af Österrike, och beslöt att slå ett stort slag till de privilegierades för- mån. Han invaggade sig ännu i den föreställningen, att

rd & a rå LR vå I He fr d

Källa: Project Runeberg ·