Sida 13
2. Nationalförsamlingen och Bastiljens fall
| = (5
Så | äg JE Ad Ms Fr 3 FR Lod br. 5 | z SR - ; | Vv d Lå 3 kl b R 2 $ 2 | | ä NV - s ; |
NATIONALFÖRSAMLINGEN OCH BASTILJENS FALL. 13
det blott behöfdes ett ord af honom för att de ofrälse lydigt skulle böja sig.
Den 23 juni kallade konungen stånden inför sig på rikssalen med utvecklande af all den imponerande ståt, hvarför den franska monarkien var berömd. Inför de för- samlade tillkännagafs nu konungens vilja. Han vore villig att medvärka till en hel del reformer. Han lofvade att ej pålägga skatter utan riksdagens samtycke och att före- taga reformer i fråga om beskattningen, men han förkla- rade alla privilegier för oantastelig egendom, och ståndsindel-
ningen skulle vid nationalförsamlingens öfverläggningar bi-
behållas. Konungen hotade, att om det tredje ståndet tred- skades, ensam taga frågornas ordnande om hand. Men den tiden var förbi, då konungamakten i Frankrike kunde med stora ord göra sin vilja gällande. Det tredje ståndet och en del af det lägre presterskapet vägrade att gå till de enskilda öfverläggningsrum, som voro för stånden be- stämda. Och den kunglige ceremonimästaren, som uppre- pade konungens befallning, vardt det sagt, att de försam- lade endast ämnade vika från sina platser för bajonätterna. Konungen hade absolut missräknat sig på folkrepresentan- ternas lydaktighet. Tre dagar före det kungliga tillkänna- gifvandet hade det tredje ståndets representanter med ed förbundit sig att ej åtskiljas, förrän de gifvit Frankrike en ny författning. Eden hade svurits under stor hänförelse, och endast en af de 608 representanterna hade vägrat gå den. Den 23 juni visade de, att de hade allvar med sin ed och ej ämnade låta skrämma sig. För regeringen åter- stod intet annat än att slå till reträtt. Och man gjorde det. Enskilda medlemmar af de båda högre stånden hade så småningom slutit sig till det tredje för gemensam öfver- läggning, och redan fyra dagar efter sitt misslyckade för- sök att imponera på de missnöjda, var konungen redo att i egen person ålägga adel och prester att inträda i den gemensamma församlingen.
Det var dock ingalunda regeringens mening, att nu I sista stund ställa sig på reformvännernas sida. Meningen var endast att vinna tid. I hofkretsarna var den åsikten gängse, att de modärna sträfvandena hotade konungamakten lika väl som aristokratien. Och man var i dessa kretsar besluten att för det gemensamma försvaret vädja till det yttersta medlet, den väpnade styrkan. Medan man lugnade
Källa: Project Runeberg ·