Den stora franska revolutionen

NATIONALFÖRSAMLINGEN OCH BASTILJENS FALL. 15

tur blifva underkufvade'. Och samma tankegång återfanns i de tidningar och flygskrifter, som i otroligt antal spriddes under dessa oroliga tider och lästes af mottagliga sinnen och troddes.

Den 11 juli ansåg sig den aristokratiska reaktion, som numera behärskade konungen, vara nog stark för att öppet och med våld nedslå reformpartiet vid riksdagen. Necker afskedades och ledningen anförtroddes åt hofpartiets trogna redskap. Följande dag var underrättelsen i Paris. Den bekräftade de värsta misstankarna. Upproret bemäk- tigade sig i ett slag hela Paris. Armén, på hvilken hofvet litat, slöt sig till det öfriga folket eller vägrade åtminstone att låta bruka sig mot det. För att hindra allmänt affall måste befälhafvarna låta trupperna draga sig tillbaka. På - en gång blef det klart, att försöket att med arméns hjälp kufva missnöjet var fullkomligt misslyckat. Men den rö- relse, som uppstått i Paris, ville ej lägga sig. Folket hade känt sin makt, och det var ej hågat att genast lydigt återvända till sin kedja. Det ville gifva sina fiender ett prof på sin styrka. Och så stormades och intogs den 14 juli Bastiljen, den franska despotismens fäste, ett fängelse, där den i århundraden plägat förvara sina fiender och låta deras ord förklinga, som riktat angrepp mot det bestående. Bastiljens förstöring af folket var som en sinnebild af fol- kets seger öfver den missbrukade monarkien.

Denna dag, den 14 juli, har alltid betraktats som en af franska revolutionens bemärkelsedagar. Allt efter den bedömandes ståndpunkt i allmänhet, har den varit föremål för afsky eller för beundran. Vi vilja låta den vara hvad den var: den dag, då hofvets och det privilegierade mindre- talets vanmakt mot folkets skaror blef uppenbar. "Natten mellan den 14 och 15 juli 1789, berättar Taine, "lät her- tigen af Larochefoucauld-Liancourt väcka Ludvig XVI för att berätta honom Bastiljens eröfring. ”Det är då ett upp- lopp', sade konungen. ”Sire', svarade hertigen, ”det är en revolution. Händelsen var ännu mera allvarsam. — Det var icke en revolution, utan en upplösning af samhället”. Den stora rörelsen hade svämmat ut öfver de författnings- enliga formernas utstakade strömfåra. Konungamakten hade i sin svaghet vädjat till en i 175 år undertryckt ständer- församling. Ständerförsamlingen hade konstituerat sig som en nationalförsamling utan stånd. Och nu hade massorna,