Sida 9
1. Reformförsöken och nationalförsamlingens inkallande
REFORMFÖRSÖKEN OCH NATIONALFÖRSAMLINGENS INKALLANDE. 9
hördes ett enda anskri af missnöje mot hvad som skett. Och för det ropet föll genast det andra beräknade stödet: konungen. Från alla håll uppmanad att aflägsna orostifta- ren, förmådde Ludvig XVI ej hålla sin minister uppe. Efter två år lät han honom falla, innan det nya förvalt- ningsförslaget kommit till utförande.
«eTurgot och jag äro de enda som älska folket", hade konungen en gång yttrat. Däri låg helt visst en stor öfverdrift, men det måste erkännas, att bland de män, som efter Turgot kallades att söka bärga det sjunkande stats- skeppet, märkes bra litet af intresse för folket och dess nöd. Deras sträfvan gick i det hela ut på att med und- vikande af en genomgående samhällsorganisation söka und- - vika den hotande finansiela bankrutten. För ändamålet sökte den ene finansministern använda sparsamhet och bankirserfarenhet, den andre trodde att blindt slöseri skulle ge en kredit, på hvilken man kunde lefva, men i den punkten voro alla eniga, att de privilegierade måste sitta i orubbat bo. . Ja, på de misslyckade reformförsöken följde till och med rent af en reaktion, under hvilken de store förstodo att än ytterligare utvidga sina förmåner på det egentliga folkets bekostnad. Den är märklig denna reak- tion; den satte inseglet på konungamaktens oförmåga att lösa frågorna, och under dessa tider af ytterligare förtryck och orättvisor vaknade hos de förtryckta samhällslagren den uppfattningen till lif, att de endast kunde lita på sig själfva och att vägen till rättvisa gick öfver konungamak- tens förödmjukande, kanske öfver dess tillintetgörande.
Ludvig XVI hade sålunda uppgifvit sin ställning som reformpartiets ledare. Han hade satt in sin makt på att skydda de privilegierade. Han hade utvidgat deras för- måner. Genom nyutkomna förordningar bestämdes i lag att adelsbref fordrades för officersplatser och ämbeten vid de högre domstolarna. ÅAfven deras skattefriheter ökades. På grund af alla dessa sina goda tjänster ansåg sig rege- riogen kunna med skäl begära någon tillfällig hjälp af de privilegierade, då det nu gälde att förekomma den kata- strof, som -hotade både regeringen och dem. 1787 sam- mankallades de högre ståndens representation, den s. k. notabelförsamlingen, och det begärdes, att de store skulle offra något af sitt öfverflöd. De privilegierade i Frankrike svarade så som privilegierade pläga svara, då de uppmanas
Källa: Project Runeberg ·