Sida 142
VIII.
Hurudan jag var i min ynglingaålder, och hurudan jag blef sedan.
Förståndet. – Tankspriddheten. – Känslan. – Inbillningskraften. – »Beskedlighet». – Försagdhet. – Tålamod. – Ärelystnad. – Beräkning. – Sjelfbeherskning. – Förbehållsamhet. – Ensamhet är sjelfständighet. – »Langsinthet». – Öfverilningar. – Förargelser. – Menniskokännedom. – Opartiskhet. – Sjelfpröfning. – Förtrolighet och sjelfständighet. – Ödmjukhet och sjelfständighet. – Inskränk behofven! – Förbindelser med verlden. – Helsans vård. – Sinliga passioner. – Otymplighet. – Opraktiskhet. – Far och son. – 1820-talets ungdom.
Jag vill nu göra ett långt uppehåll i berättelsen. Jag vill beskrifva för mig sjelf, hurudan menniska jag var, när jag var ung. Jag skall tala om hufvudets, hjertats, karakterens beskaffenhet. Det blifver en »vivisektion».
Det fylda sextonde året eller ungefär den tiden har, öfver hufvud sagdt, sin egen betydelse i en menniskas lif. Man är vid den åldern icke barn; ynglingaåldern är färdig. Ungdomens åldersperiod har två afdelningar; den ena är den, då gossen har upphört att vara barn, men ännu är långt ifrån att vara karl. Detta är den egentliga ynglingaåldern. Sedan kommer den andra ungdomstiden med öfvergången från ynglingasinnet till mannaålderns karakter, d. ä. att ynglingen blifver karl. Men han står dock ännu i ungdomen. Det är om den första af dessa perioder i mitt lif, jag nu skall tala.
Denna ålder brukar man kalla slyngelåldern, och namnet är ganska träffande. Men ett annat namn kan också brukas, som Israel Hwasser har gifvit åt ynglingaåldern, att denna afdelning af menniskolifvet innehåller den menskliga varelsens blomningsakt. Ja, så borde det vara. Jag vill nu efter femtio
