Sida 621
XVII.
Min lefnad sedan jag ej mera är professor, 1881–1887. (Sextiofem till sjuttioett års ålder.)
Minnen från de sista lefnadsåren. – Ålderdomens enslighet. – Litterära och vetenskapliga arbeten. – Inre lif.
En sak, som icke angick mig, men hvari jag fruktade att blifva ofrivilligt inblandad, var utnämningen af min efterträdare. Det var icke otänkbart, att Skytteanska stiftelsens patronus kunde vilja inhemta ett utlåtande af mig. Så skedde äfven. Patronatet utöfvades af dem, som voro förmyndare för den verklige patronus, hvilken var en minderårig yngling. En medlem af förmynderskapet, f. d. statsrådet v. Ehrenheim, bad mig namngifva några personer, som jag ansåg kunna komma i fråga. Jag beslöt att inskränka mig till dem, som förut tillhörde universitetet, och jag nämde de tre namnen, som i alfabetisk ordning voro: Alin, Annerstedt, Montan. Jag var mycket glad, att jag ej var uppfordrad att gifva ett bestämdt förord för någon viss person; jag skulle nemligen haft stor svårighet att bestämma mig för någon viss bland de tre. En tänkbar möjlighet fans, att professor Odhner i Lund skulle anmäla sig såsom sökande. Men detta ansåg jag ej sannolikt, och det inträffade icke heller. Annerstedt önskade icke erhålla platsen, men emellan Montan och Alin var frågan öppen, och goda skäl funnos så för den ene som den andre. Jag var öfvertygad, att hvilkendera som än blefve utnämd, var han en värdig man.
*
