Sida 199
X.
G. S. L.
Minnenas betydelse för lifvet. – Brådmognad. – Ungdomens idealer. – Vänskapsidealet. – Ungdomen och sorgen. – Ungdomsvännens minne.
Det blef en märkvärdig tid för mig, den tid, som nu skulle komma. När jag tänker på det lif, jag genomlefde under hösten och vintern 1836--37, känner jag, att jag står inför det största bland min ungdoms minnen, så många jag kan räkna, sedan jag gick ut ur barndomshemmet. Ty nu var tiden kommen, då jag skulle gå igenom min ungdoms eldprof.
Jag fruktar, att jag blifver mycket mångordig, ty när jag uppkallar detta minne ur femtiårig graf, vilja tankarne aldrig sluta med sina frågor, och bilderna jaga hvarandra, en del klädda i sorgens svartaste drägt, och det kännes, såsom skulle glödande pilar genomtränga mitt hjerta, men detta är, Gudi lof, blott sakernas ena sida; jag ser äfven andra syner, som stråla i förklaringens dager och tala om ett evigt lif, der allt skall vara godt, ty det första är förgånget.
Skall det kallas en lycka, att, när man återkallar ungdomens minnen, man träffar idel glada och roliga saker, så att minnesransakningen blifver lek och ett lustigt tidsfördrif, då får jag umbära denna lyckan. Skall det åter räknas för en olycka att nödgas bära minnet af en ynglingaålder, som kände sig vid ett visst tillfälle alldeles söndersliten, på gränsen af den mörkaste förtviflan, då skulle jag räkna mig sjelf för
