Anteckningar om mitt förflutna lif

FÖRTROLIGHET OCH SJELFSTÅNDIGHET. 163

I den mening, orden voro sagda, hade de sin fullkomliga sanning.

Att meningen icke var att göra något intrång på familje- lifvets heligaste förhållanden, följer af en uppmaning, som i samma brefblefmig gifven, så lydande: »Meddela mig, äfven om du felat, dina tankar, händelser och bekymmer utan förbehåll- samhet». - Det kan vara en fråga, huru detta talet blef upp- taget i mitt humör, der just förbehållsamhet var ett hufvud- drag. Dermed gick så, att om meningen skulle varit, att jag skulle för min far berätta allehanda tankar, som jag kunde förehafva, så har jag skamligen åsidosatt min pligt, ty tyst- låten med mina funderingar var och förblef jag, men jag tänker, att meningen egentligen blott var, att om något vigtigt var å färde, betänkligare tankar och »skrupler» uppstodo eller lefnadsförhållanden inträffade, som medförde bekymmer, skulle jag nalkas min far utan förbehållsamhet och med fullt er- kännande af möjligen begångna felsteg. Brefvet slutade med en allvarsam tillsägelse att aldrig bjuda till att föra min far bakom ljuset. Det, som lades mig på hjertat, var således att vara ärlig och uppriktig. Det är också mycket säkert, att om jag råkat i fara att komma in på sådana vägar och stigar, som kunnat leda till det, som jag i en utgifven skrift, »Afsked från studenterne», har kallat den förtviflade ungdomens lif, skulle det aldrig fallit mig in att undandölja något för min far. Men nu inträffade aldrig något tillfälle för ärligheten och uppriktigheten att komma på prof.

Det tredje brefvet hade till dagteckning den 26 april 1833; jag var då nära att fylla mitt sjuttonde år, det var under min Elfsjötid och min fars sista lefnadsår. En särskild tilldragelse hade nyss timat, som nog kunde föranleda ett allvarsamt utbyte af ord och tankar. Jag hade uppträdt så- som predikant i den offentliga gudstjensten, och min far, som icke var närvarande, hade sedermera läst min skrifna predikan. Deraf tog han sig anledning att skrifva till mig några allvar- samma och kärleksfulla ord. Der talades om »trons, kär- lekens, ödmjukhetens ande». Detta talet gjorde mig godt att höra, och jag hade gensvar att gifva. I min tro fans ingen