Anteckningar om mitt förflutna lif

586 NATTOKSFKSTKN DKK 25 NOV. 1871.

skrift. Jag skref den med fullt medvetande, att den kunde för mig hafva obeqväma följder, till och med farliga. Ty jag talade om den ungdom, som är medellös, fattig, och jag talade för denna ungdom några varma ord, för deras besinnande, som kunde ega medel att gifva åt en sådan ungdom ett stöd. Jag fruktade, att detta talet skulle väcka anspråk på min egen hjelpsamhet, större än jag mägtade tillfredsställa. Och jag kände mycket lifligt skyldigheten att icke blott tala med ord, men äfven visa med handling, att det var allvar i orden. Men betänkligheten afskräckte mig icke, ty jag var öfvertygad, att det, jag sade, borde sägas. Jag tryckte en upplaga af denna skrift och utdelade exemplar deraf åt alla, som voro när- varande på festen, bland hvilka äfven voro flere äldre män, som hade från sina hemorter rest till Upsala för att i den studentnation, de fordom hade tillhört, upplifva sin ungdoms minnen. Detta deltagande af äldre landsmän bidrog ej litet att förhöja festens högtidlighet. Jag sjelf icke blott utdelade den tryckta skriften, men uttalade äfven en del af dess inne- håll i ett föredrag från katedern.

Men detta var icke det enda jag hade att allvarsamt säga. De unga landsmännen hade nemligen föresatt sig, att de skulle låta måla mitt porträtt och uppsätta det bland öfriga porträtter af minnesvärda man; nationen egde nemligen en samling af sådana bilder. Jag var ej mycket benägen för denna saken. Jag uttalade min mening, att porträttet var onödigt, så länge jag lefver, och fruktlöst, när jag en gång är död. Jag för- klarade min mening sålunda: »Ett oljemåladt porträtt har en egen, jag ville säga olyckligt lång varaktighet. Den må- lade afbilden sitter qvar på väggen, sedan originalet länge

sedan är bortglömdt.------------När jag tänker på den tid,

som kommer, då jag är alldeles borta, känner jag mig mycket hugad att låta förgängelsen taga ut sin falla rätt. Min till- fredsställelse vet jag hvar jag skall söka på helt andra håll än i bemödandet att fästa en åminnelse vid den lekamliga bilden.» Så talade jag, och så tänkte jag. Men det skulle varit ovänligt af mig och otacksamt att skjuta från mig en hand- ling, som utgick ur det vänligaste tänkesätt. Jag medgaf så-