Sida 107
Om Dalejunkären och det andra Dale-upproret
107
till Gustaf med berättelse om upproret, begärande krigsfolk till hjelp deremot; och tillika afsände de varnande bud till sina förledde bröder uti öfre Dalelaget, så att dessa började besinna sig och gjorde stillestånd, tills de kunde till visso få veta, om Daljunkaren vore herr Stens son eller ej.
Vid första underrättelsen om denna oro, sände Gustaf på en gång bud till konung Fredrik i Danmark, att upprorsstiftaren ej i Norrge måtte erhålla något understöd; tillika skickade ban en hop krigsfolk till Dalarne och med dem ett bref från fru Kristina Gyllenstjerna till Daljunkaren och de upproriska. Desse sammankallades och brefvet upplästes för dem med hög röst. Fru Kristina bekände deruti och bevittnade för de gode män af Dala. ali denne Daletjuf for med idel lögn och bedrägeri, lian vore ingalunda hennes son. Men till Daljunkaren skref hon: Jag hafver icke glömt huru många barn Gud mig gifvit hafver med min salige herre, herr Sten. Min älsta son, ]Sils, hafver jag sett död i ansigtet. Hvar min andra son, Svante är, vet jag väl; desslikes ock alla mina andra barn. Men dig kännes jag icke vid. Ditt egei samvete skall vittna, ali du ljuger inför Gud och menniskor. Vid dessa ord vände sig de förvånade Dalkarlarne till Daljunkaren och frågade, hvad han ville svara härtill. Men den illsluge stalldrängen sade då, ali hans moder, fru Kristina, blygdes för alt kännas vid honom, emedan han var född före äktenskapet; det ock de redlige Dalamän kunde se, emedan han var så mycket äldre, än sedan herr Stens bröllopp. Men de redlige Dalamän tyckte detta vara den ädla frun alldeles för nära sagdt, och ifrån denna stund drogo sig många ilrån hans parti.
Emedlertid hade ban ännu stort anhang i de norra socknarna. Dessa skrefvo till konungen, uppräknade för honom alla sina klagopunkter, somliga löjliga, andra orimliga, de fleste falska. Konungen svarade härpå med den största foglighet och tydlighet, veder-
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·
